Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Herzen som memoarförfattare. Ett utkast af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tsarrikets histoire intime, så ge de oss ej
enbart rysning och motvilja. Vid Herzens
hand ledas vi in i ett Ryssland, som till
hälften ger oss glädjen af en
barndomsuppenbarelse, ett folk af sorglösa
fantasimänniskor. Här är den svartaste natt
bestämdt icke så svart som hos oss, och här
skiner solen mycket mildare och mycket
klarare, trots alla sina moln, här brinner
entusiasmen med mycket högre låga än hos
oss, om den också kan slockna fort nog.
För öfrigt — det är ett underbart land,
ett land där hjältar promenera omkring på
gatorna, hjältar som underkasta sig de
oerhördaste försakelser först och lidanden
sedan, när de en gång blifvit fängslade,
hjältar hvilka se martyrskap till mötes i
framtiden med fast öga och som låta piska
sig till döds, hellre än att be om nåd.
Fanatiska, säger ni! — gubevars väl, så
förståndig ni är. För öfrigt vill jag erinra
om en sak. Den, som läst furst
Krapotkins memoarer, vet, att han är anarkist för
närvarande. Men man erinrar sig kanske,
att han, när Alexander var den liberale
herskaren, reformmannen, ville dö för honom.
Hur fanatisk skulle icke ni eller jag vara,
om i dag eller i morgon er mor, er far
eller er fästmö eller er son på obevisade
anklagelser eller på inga anklagelser alls
eller af de löjligaste förevändningar
arresterades, d. v. s. midt i natten uppjagades
ur sin bädd, underkastades en
husvisitation, som ingenting uppdagade, men i alla
fall finge följa med till polisdomaren,
kvarstanna på obestämd tid i fängelse och
slutligen förvisades.
Detta var hvad som hände Herzen,
utan att han dock behöfde komma fram
till sista stationen på denna de politiskt
misshagligas väg, ihjälpinandet i grufvorna.
Det ligger nästan ett hån i att tala om
laglydnad där, hvarest det mest revolutionära
mot rätt och ordning kommer från officielt
håll. Och det kan sägas vara fallet med
Herzen. Alexander Herzens första
förvisning ådömdes honom »på grund af
uppträden under en festtillställning, hvari han
icke tagit del, och hvari han under den
s. k. rättegången icke ens påståtts ha
deltagit». Jag citerar dessa ord ur en
nyutkommen bok, »Det revolutionära
Ryssland», af anonym finsk författare, därför
att här med korthet och skärpa refereras
den framställning af sakens förlopp, som
Herzen själf i del II af memoarerna ger
oss. Delvis också därför, att denna bok
ger en särdeles klar och uttömmande och
rent saklig redogörelse för den
revolutionära ryska rörelsens utveckling och
motiven därtill. Sä helt och hållet saklig är
ej författaren, att han ej uppvisar den
olidliga omöjligheten af att uppehålla ett status
quo, ett sakernas oförändrade tillstånd i
Ryssland, men saklig så tillvida, att
ingenting af hvad som här framställes som
önskemål kan på något sätt hänföras till det
brandrödt eller ytterligt revolutionära.
Tvärtom är det aldrig någon oförsonlig klyfta
mellan hög och låg som här hålles fram
som nödvändig, om blott — de styrande
icke hade de obotfärdiges förhinder, om
blott de verkligen ville mylla ned sina egna
dödssynder i grafven och läsa själamässan
öfver dem. Ty en sak är villkoret för ett
ungt Ryssland: att vålnaden af det förflutnas
missgärningar ej längre får gå omkring och
spöka. Hvad som måste skaffas ur
världen är både den autokratiska
själfhärskarmakten och tjänstemannaabsolutismen, »med
rekrytmått och kanslitjänst, som förslöar
allt lefvande», som Herzen en gång säger
(II 44).
Herzen påvisar med rätta, huru den af
Peter I företagna utvecklingen af
tjänstemannaklassen innebar det onda i sin brodd
och första spira. Han uppvisar, hur detta
är en onaturlig, obildad, hungrig klass af
människor. De förstå icke något annat än
tjänsten, känna icke till något annat än
byråformaliteter. De utgöra ett slags
prästerskap, som firar sin gudstjänst på
poliskontoren och i domstolssalarna.
»Där i de nedrökta kanslierna, hvilka vi vilja
skynda oss att lämna, sitta trasiga människor och
skrifva — skrifva pl grått papper, skrifva af på
stämpelpapper — och se! Individer, familjer, hela
samhällen angripas, försättas i förskräckelse,
ruineras. Fadern sändes till kolonierna, modern i
fängelse, sonen instickes i ett regemente, och allt detta
kommer öfver familjen som ett oväder, oväntadt,
mestadels oförskylldt. Hvarför det? För
penningars skull... Först fram med handpenningar!
Annars blir ni utsatt för en undersökning, och man
kommer att finna er straffvärd, emedan man ett
stycke från ert hem funnit liket af någon drinkare,
som blifvit uppbränd af brännvin eller frusit ihjäl.»
Det beskrifves härefter med den mest
mördande ironi, hur starosten (byäldsten)
måste lefva, hur poliskommissaren måste
lefva, hur kretsrådet, som är en möstergill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
