Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Persiska hufvudstäder. Af Alexis Kuylenstierna. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
€40
alexis kuylenstierna.
kvinnornas stad. Schiras’ blomstringstid
infaller under den period, då Kerim Khan
Zend efter Nadir Schahs död förestod
det persiska riket som ett slags
riksföreståndare och residerade i Schiras från
1751 till 1779. Men då efter Kerim
Khans död den grymme kadscharen Aga
Mohammed Khan kom till makten och
slog sig ned i Teheran, blef det slut med
Schiras’ härlighet. Kadscharerna följde
de gamla persiska härskartraditionerna
att låta riket förfalla och endast vårda
sig om hufvudstaden, och då de
dessutom fruktade Schiras som ett tillhåll för
Sefavidynastiens vänner, gjorde de allt
för att skada detsamma. De präktiga,
hela staden omgifvande stenmurarna —
de enda i hela Persien — blefvo på Aga
Mohammeds befallning nedrifna, moskéer
och palats förstördes, och innevånarna
beröfvades sina rikedomar.
Men trots allt detta ter sig Schiras
för den, som kommande norr ifrån
plötsligt från branten af ett krön varseblir
staden nere på den vida slätten, som en
bild från paradiset. Stadens vidsträckta
husmassor och dess otaliga trädgårdar
fylla hela dalen, och däröfver resa sig
talrika grönskimrande kupoler. Massan
af mörka cypresser ger åt Schiras ett
visst sydländskt utseende, som hvarken
Teheran eller Isfahan kan erbjuda.
Om man emellertid stiger ned från
höjderna och beger sig in på Schiras’
trånga, rysligt stenlagda gator, försvinner
mycket af det angenäma intrycket, och
det finns just intet som anger, att man
trampar en f. d. hufvudstads gator,
åtminstone intet annat än det hejdlösa
förfallet, ett förfall som emellertid ingalunda
ter sig vördnadsvärdt som Isfahans utan
snarare äkta persiskt. Meidan är en
smutsig trädplanterad plats, omgifven af i
ruiner liggande byggnader och »prydd» med
fem gamla, i smutsen halft begrafna
kanoner, moskékupolerna äro spruckna och
till stor del beröfvade sin glasyr, och
citadellet är en formlös massa af ler och tegel.
Men trots allt detta är Schiras en
angenäm stad, en stad hvars like ej finns
i Persien, en stad som ej synes höra
hemma i solens och lejonets trumpna
land. Schiras är först och främst
trädgårdarnas, de stora cypressplanterade
begrafningsplatsernas, parkernas och det
glada, sorglösa utelifvets stad på ett sätt,
som för tanken bort från de persiska
öknarna till det glada, färgskimrande
os-manriket. Öfver allt, i parker,
cypresslundar och på begrafningsplatser, vimlar
det dagen i ända af människor, som ej
synas åstunda annat än njuta af sin
tillvaro under den glänsande solen.
Kvinnorna äro i majoritet, och Schiras gäller
i Persien som de vackra och ej så litet
lätta kvinnornas stad. Vackra äro
Schiras-kvinnorna otvifvelaktigt, hvad lättheten
angår kan jag endast konstatera, att
slöjorna i Schiras synas vara till endast för
att lyftas, något som ingalunda är fallet
i det öfriga Persien.
En persisk kvinna liknar i allmänhet
ingenting så mycket, som ett väl
försegladt paket, men i Schiras synes
förseglingen vara bruten, och det föga
skylande omhöljet synes närmast inbjuda
till forskningar därinnanför. Schiras är
eller har åtminstone varit skaldernas
stad, därom tala de två ryktbara
namnen Sadi och Hafis, hvilkas bärare nu
sofva under de susande cypresserna,
omgifna af skrattande kvinnor och lekande
barn. Schiras är dessutom det härliga,
eldiga, guldgula vinets stad och
kärlekens, säger man, hvarom för öfrigt de
stora svarta ögonen, som glänsa fram
öfver allt bakom lyftade slöjor, tala ett
tydligt språk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
