Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Theodor Mommsen. Af Johan Bergman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
johan bergman.
få namn så allmänt nämnda i Tyskland
som Theodor Mommsens. Det är rätt
intressant att se, huru nästan öfverallt, där
en vetenskapens storman fått ett
allmännare bekant och firadt namn, det vanligen
varit andra omständigheter än hans
egentliga lifsgärning som framkallat den stora
ryktbarheten. I vårt land skulle sannolikt
icke ens Viktor Rydberg ha nått det namn,
han fick, om han icke råkat ut för
schar-tuanismens odium theologicum: det var
striden om lektor Ljungberg och Bibelns
lära om Kristus på 1860-talet som gaf
vingar åt namnet på den föga
uppmärksammade journalisten, som dock redan på
1850-talet skrifvit några af sina yppersta
verk, däribland »Den siste atenaren».
Det blef det gamla frihetslandet Schweiz,
den internationela tillflyktsorten för så
många tankefrihetens martyrer, som tog
första steget till Mommsens upprättelse.
1852 kallades han af universitetet i Zürich
till professor i romersk rätt. Snart
började ett formligt öfverbjudande de olika
universiteten emellan, hvilka täflade om
den snillrike, celebre och i vetenskaplig
auktoritet år efter år växande professorn.
1854 lämnade han den tillfälliga asylen i
Schweiz och mottog kallelse till Breslau,
fortfarande som juris professor. Först 1858
kände sig det strama Berlin försonadt, nya
män hade kommit till styret, och en
vacker dag åker Theodor Mommsen som en
romersk triumfator in i Preussens hufvudstad,
entusiastiskt hälsad af studenterna, för
hvilkas växlande generationer han allt sedan
den tiden tolkat antikens historia. Åren
1854—1855 hade nämligen i rask följd
efter hvarandra de tre första banden af
hans Römische Geschichte utkommit,
hvilket klassiska verk med ens och för ali
framtid flyttade honom från juristernas
fakultet till filologernas och historikernas.
Det inträffar ofta med mångsidigt
verksamma och begåfvade personer, att det verk,
som af en eller annan anledning, vare sig
därför att det verkligen är det förnämsta
eller också af någon tillfällig orsak blir
mest berömdt, till den grad ställer deras
öfriga gärning i skuggan, att den varder
orättvist förbisedd. Ett typiskt exempel
härpå är den svenske polyhistorn
Svedenborg. Denne märklige man har
tvifvelsutan uträttat mest som naturforskare
(mineralog, geolog och bergsingeniör), men huru
mänga minnas hans många idéer och
uppslag på det området r Hans ryktbarhet som
mystiker har skymt bort hans
realitetsförtjänster. Olof Rudbeck är känd för sin
Atlantica och för sin upptäckt af de
lym-fatiska kärlen. Att han var vår störste
botanist före Linné, tänker ingen på. Mången
mångsidig genius har på fyra, fem olika
områden utfört andliga bragder, tillräckliga
hvar för sig att göra en man stor och
berömd, men de tre eller fyra äro glömda, tack
vare hans eget kanske icke största men mest
kända verk. Så nu med Mommsen. Hans
Römische Geschichte har till den grad för
den bildade allmänhetens stora flertal täckt
begreppet Mommsen, att man totalt glömt,
att han dock ägnat många af sin mandoms
verksammaste och bästa år och flera af sitt
författarskaps alster åt juridiken. Erkännas
måste dock i afseende härpå, att han äfven
som jurist framför allt nedlagt sin
hufvudsakliga forskning på den romerska rätten
och den äldre, antiken intimt berörande
rättshistorien. Mommsen är redan från början
en antikens tolkare, men han är som sådan
sällsynt mångsidig och omspänner, mer än
någon samtida det gör, hela den väldiga,
tusenåriga kulturvärld, som den klassiska
tidsåldern utgör. Och han är icke blott,
så att säga, en lefvande realencyklopedi
däröfver, han är ock den som ser allting
med genialitetens blick och upptäcker de
dolda trådar, som sammanbinda den antika
historiens i så mycket ännu oförstådda fakta.
Den resonnerande historieskrifning, som
häraf blifvit en följd, är utsatt för den s. k.
historiska konstruktionens fara. För mången
lofprisare af objektivitetens kalla registratur
är en sådan i viss mån subjektiv
häfdateckning en dödssynd. Det må vara. Men
den är åtminstone icke en af de synder,
som ej förlåtas, den är ingen synd mot
historiens helige ande; tvärtom, ju mer besjälad
af historiens ande en häfdatecknare varit,
ju mer subjektiv och konstruktiv har han
varit. Geijer var det i hög grad, och, för
att gå till det yttersta i dessa dagar, bland
våra svenska historici för närvarande äro
inga mer subjektiva och fallna för
konstruktioner än de bägge genialaste af dem alla:
Harald Hjärne och Emil Svensén. Låt
mig formulera den subjektiva
historieskrifningens apologi så här: Häfdatecknaren
skall endast förtälja, hvad han vet sant
och händt vara — därom är ingen diskus-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
