Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Theodor Mommsen. Af Johan Bergman. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
theodor mommsen.
663
sion —, men han må ha full frihet att vid
denna berättelse om fakta ge dem sin egen
förklaring, se dem med sina egna ögon och
berätta om dem med den nyansering af
rösten, som hans mening om dem bjuder
honom att välja. Känner han sig gripen, hvarför
skulle hans röst undertrycka den vibration,
som då är naturlig; berättar han om
mänskliga dårskaper, hvarför skulle ej berättarens
mun få draga sig till ett leende? Här
öppnar sig för häfdatecknaren en utsikt till
konstnärlig och diktande verksamhet.
Endast den subjektive historieskrifvaren blir
en historisk konstnär. Och, låtom oss
till-lägga det: endast han vinner den hänfördt
lyssnande publiken. Med andra ord:
endast han ger eller vidgar det historiska
intresset hos sina läsare. Han främjar
därför ock, icke blott direkt utan kanske
ännu mer indirekt, i högsta grad den
historiska vetenskapen. Den kalla, skematiska,
opersonliga häfdateckningen dödar det
historiska intresset. Exemplet ligger allt för
nära för oss svenskar för att behöfva mer
än antydas. Hvilken skada, att Odhner,
som i sina vetenskapliga verk om Gustaf III:s
tidsålder, där han dristat vara sig själf, är
verklig historisk konstnär, i sina läroböcker
däremot — af olycklig lydaktigbet för
kans-lirådstidehvarfvets pedagogiska smak —
genom den »objektiva» registraturstilen
fördärfvat historiens njutning för trettio års
ungdomsgenerationer!
Mommsen är subjektiv och konstruktiv
historiker. Den bild af Roms historia han
byggt upp för vår tid är ett till hälften
diktadt konstverk. leke så att förstå, som
skulle de fakta, han meddelar, vara diktade
(undantagsvis förekommer äfven detta, men
ofrivilligt och beroende på forskningens
ståndpunkt vid den tidpunkt, då Römische
Geschichte först utkom; dess senare
upplagor — från den 3:e — äro nämligen
oförändrade). Men det inre sammanhang, i hvilket
han ställt sina fakta, är delvis diktadt. En
kommande tid skall dikta om det och ge en
partielt annan bild. Man vet ju, att ögonen
äro högst olika. Den ene behöfver inställa
kikaren på ett sätt, den andre på ett annat
för att få fram den tydligaste och således för
honom sannaste bilden. Momsen har på det
sätt, som passar för 1850—1880-talets
generation, inställt den kikare, genom hvilken
vi se den antika kulturens nu så aflägsna
värld.
Sedan 1873 har Mommsen ända till
1895 varit ständig sekreterare i Berlins
Akademie der Wissenschaften. Under många
år har han varit ledamot af
Abgeordneten-baus och har där varit en af det liberala
partiets mest bemärkta krafter. Hans
anföranden hafva alltid åhörts med spänd
uppmärksamhet, och när han satt sig ned, har
man haft intrycket att hafva åhört en idérik
föreläsning. Men polemisk, som han
alltigenom är och alltid varit, har han gärna
utdelat snärtar åt höger och vänster, mest
naturligtvis åt höger, och han har icke varit
mycket älskad af sina motståndare. Äfven
bland sina partikamrater hade han sitt
hufvud för sig. Allt mer och mer har han
blifvit en ensam man, som snillena ofta bli.
Medelmåttorna, som alltid äro majoriteten
i parlamentariska församlingar och partier,
kunna ej följa deras flykt.
Äfven i den allmänna diskussionen utom
riksdagen och de vetenskapliga samfunden
har han ofta deltagit. leke sällan ha artiklar
af hans hand väckt uppmärksamhet i
pressen. Sista gången han yttrade sig offentligen
torde ha varit då han för ett år sedan tog
till orda med anledning af den kejserliga
utnämningen af en man af tvifvelaktig
vetenskaplighet men bepröfvadt katolskt nit till
professor i historia i Strassburg. Han visade
där, att han fortfarande är en riddare utan
fruktan, som vågar säga ett fritt ord inför
den germanske Cæsar, som lika litet som
den romerske tål någon opposition. Men
så kan också Theodor Mommsen tala med
åtskilligt mera saklig myndighet i ett sådant
ämne, än det höga föremålet för hans
kritik, sofisten på tronen, som tror sig förstå
allt och är beredd att när som helst tala
om hvad som helst. Läxan kändes, det
är visst. Mommsen är i sin art en
kärnkarl af samma virke som Bismarck.
Mommsens arbeten äro naturligtvis
oerhördt många. Ett helt långt lif i
vetenskapens tjänst har räckt till för en mer än
vanligt omfattande produktion. En mängd
af hans skrifter äro smärre
specialundersökningar af vetenskapens vanliga karaktär.
Men det har också varit Mommsen
förunnadt att skapa åtskilliga »standard works»
af omfattande art. Främst bland dessa står
»Römische Geschichte», men den är visst
icke den enda. Ett värdigt motstycke till
den äro de två band »Römisches Staatsrecht»,
Leipzig 1871—76, hvilka inleda hans i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
