Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Robert Herrick. Af Per Hallström. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT HERR1CK.
det har han själf sagt. Han måste med
allt som var ungt den tiden ha gått på
teatrarna, njutit af Shakespeares sista
skörd, »Kung Lear» och de dystraste
tragedierna, och Ben Jonsons mest stor-
stilade och öfverdådiga komedier, »Vol-
pone» och »Alkemisten». Den store
Benjamin, »Sankt Ben» och »ärkepoeten»,
som han kallar honom, tycks ha gjort
det största intrycket, ty hela sitt lif dyr-
kar han honom. Shakespeare nämner
han, så vidt jag vet, ej. Han var poetiskt
af en äldre generation än Jonson, och
då som nu växlade moderna, och det
första gråa hårstråt gaf det starkaste in-
trycket af ålder. Som vi skola se, har
han dock en och annan ton, som erinrar
äfven om honom, men den kunde han ha
fångat ur luften omkring sig, där i Flet-
chers smältande månskensvers och små
vemodiga sånger och i hela den andra öf-
verdådigt rika unga flockens produktion
tråden från »Midsommarnattsdrömmen»
och genljuden af Ofelias visor spunnos
vidare. Som bekant vet man icke ens,
om Shakespeare själf diktade alla skåde-
spelens små sånger; de sprungo den
tiden ur marken som blommor, och
det finns ännu ur det myckna glömda
och förgångna en ymnig, delvis anonym
vislyrik kvar.
När Herrick nådde mansåldern, gaf
han guldsmedsyrket på båten och stude-
rade i Cambridge under brist och myc-
ken underhandling om hjälp eller arfs-
restantier med sin ovillige farbror. Att
han hade rätt roligt ändå, kan man ta
för gifvet, och att han var med om
dryckesgillen och poetiska hänförelser
och »lyriska fester» kring den äfven i
dryckjom store Ben, har han för resten
själf talat om. Hvad han lefde på och
hur till trettioåtta-års-åldern, vet man icke
något om. Att han ens hela tiden till
1620 utan afbrott studerat till »Master
of Arts» är knappast troligt, äfven om
man har i minnet, att han på ett ställe
säger sig ha förlorat åtta kärestor, den
ena efter den andra, mest alla namnen
lånade* från tidens herdespel, men per-
sonerna antagligen verkliga och kräfvan-
de och tidsödande nog.
År 1629, då den nämnda Julia Her-
rick nyss var död, hvilket möjligen gjorde
honom ekonomien svårare, och Herricks
Julia, hvilken vi snart skola få känna,
troligen på ett eller annat sätt var ur
sagan, blef han präst och flyttade till sin
befattning i Devonshire, den tiden mycket
långt från London.
Hans brödstycke tycks icke ha hört
till de feta i detta kyrkoherdarnas för-
lofvade land; själf skildrar han så sin
»privata rikedom» :
Om min
ej klocka blef med verk som gnyr,
på pinn
min tupp ger hals, förrn morgon gryr.
Jag har
min piga, Prue, om hemmet mån,
som spar
det lilla ödet gaf till lån,
samt ock
en höna, som alltjämt på jakt
med skrock
sitt långa hvita àgg får lagdt;
en gås
med örat ständigt ängsligt spändt,
som nås
af skräck för allt som kan ha händt;
mitt får,
som tamt ur handen äter bröd —
ett år
ej gått, sen modern dess blef död;
en katt,
som fet sig solar vid mitt hus.
Hvar natt
han tar sig mången listig mus.
Därtill
min vindthund, Tracy, håller jag,
som vill
mig väl och ökar mitt behag.
Fast smått
det tycks, hvad allt af lyckan getts,
finns blott
bekymmer ej, är jag tillfreds.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
