Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Robert Herrick. Af Per Hallström. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\6
PER HALLSTRÖM.
När han icke var det, hände det sig,
att han skref en liten klagande epistel
eller sång till någon af sina gamla vänner,
och hur det var, började rytmen att dan-
sa under hans hand, och enformigheten
var borta. Eller också skref han epigram
om sina församlingsbor, eller hellre for-
made han för sin fantasi julens robusta
glädje i sånger om stockbålet, som tän-
des med den sparda branden från i fjor,
ett slags glädjens eviga eld genom vin-
termörkret, om lekarna kring jultårtan,
om trettondagskung och drottning, om
tjugondagen, då mistel och järnek tas
ned från taket och buxbom sätts i
stället. Då stannade hans tanke icke
vid detta, utan han drömde redan qm
doftande björk och blommor i sinom
tid. Voro bara blommorna komna, då
var det ingen nöd för honom; han hade
sitt sällskap gifvet. Han blir aldrig trött
på att besjunga dem, och man kan se
honom i sina vandringar stanna tankfull
och böjd framför gullvifvorna, där de
luta sig hop och tyckas drömma, lika
enkel, omedelbar och klarögd af dagg
som de.
Hans blomsterstycken äro ej det ringa-
ste smäktande, som annars är rätt van-
ligt; själf är han icke ett spår romantisk.
Han är en blodfull och kraftig figur, som
njutit detta lifvets goda med alla sina
sunda sinnen, och den smeksamma finhet
han har i greppet är af de starkes vän-
liga och tröstande art. Det är som om
hans kärlek till naturen vore omsatt
kvinnokärlek, ungefär som hos en älskare,
som tar sig an den dödas barn och i de-
ras drag finner sina minnen, litet vemodi-
ga, men ännu ljusa, igen. Bilderna från
hans ungdoms tid sysselsätta honom ock-
så ännu i dikt, och här i ensamheten var
det väl han gaf Julias figur dess sista
förklaring.
• Sitt prästerliga kall tog han troligen
utan mycket grubbel.
Guds väsen all vår mätning öfvergår.
Den ej bestämmer det, det bäst förstår,
skrifver han, men innerlighet behöfver han
visst ej ha saknat. Under sina senare
år sysselsätter han sig mer och mer med
»andliga» ting, och det är egendomligt
nog att se, hur i dessa små dikter re-
nässansens skönhetslust, sällan kanske
så medvetet hednisk som den tar sig ut,
nu böjer sitt grånade men ännu vackra
hufvud för religionen. Katolskt blir det
i stämningen, hur rättrogen författaren
än må vara i dogmerna, i fall han nu
bryr sig mycket om dem, och så se vi
den förlorade sonen vända om till sin
gamla mor, medan den tadelfrie brodern
i sitt allvar kommit andligt allt längre
från henne. Tiden var inne, då reforma-
tionen, äfven den senast här, verkligen
bröt fram i England med Cromwells sol-
dater, med republik och puritanism och
samma tryck för alla, folk som kung,
under samvetets och den oblidkeliga
lagens bud.
Underligt måtte det ha känts för världs-
barnet och poeten i hans afkrok, medan
det drog sig samman, underligt och
nästan ofattbart, när det stod färdigt.
Hans store Ben låg död sedan tio år,
hela den rikt begåfvade skaran omkring
och bredvid honom, Beaumont, Fletcher,
Webster, Massinger, Ford, Decker — det
var intet slut på talanger — voro döda
och tysta. Väl var den egentliga våren
öfver redan genom dem, och för det öra,
som kunde samla hela symfonien, hade
den tidigt mist sin förtrollande ungdoms-
klang, men det hade vår skald nog icke
märkt, ty hans lätta och varma blod hade
hållit honom uppe i hänförelse för de
första idealen. Nu voro dessa icke blott
döda, men dömda. Yxan på blocket föll
också genom deras halsar — han stod
gammal i en förändrad värld. Som kung-
ligt sinnad präst och Belials barn miste
han sitt lefvebröd — och äfven sin lands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
