Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unnerup. Ett kapitel ur en ofullbordad roman. Af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNNERUP.
eget svala rum, där kammarjungfrun
skulle stå till reds med luktsalt och vin-
aigre —
Och så följde efter en lång dag en
ännu längre kväll.
I hörnet af den gemensamma salon-
gen hade damerna slagit sig ned och
sydde med brådskande flit på allehanda
prydnadssaker. Det var en modern vrå,
mjuka formlösa kåsöser i röd belysning
från en väldig fotogenlampa. Bakom
låg gemaket i dunkel, här och där spök-
lika glimtar af speglar och kristallkronor
och återstrålningar från glattnött mar-
mor och af ålder mörknadt guld. I fan-
tastisk ofullständighet tecknade sig ut-
linjerna af snirklade, grant förgyllda ro-
cocostolar rygg om rygg med rakbenta
pinnsoffor, svängda kanapéer och ädelt
formade empiretaburetter. Bredvid me-
daljstafflin, ståtande i sammetshängen,
och ofantliga Makartsbuketter i majolika-
vaser skymtade de bräckligaste bord med
spindelben och lastade af ömtåliga före-
mål framför pösande divaner eller någon
tung mahognyskifva, stödd på tjocka
gripklor. Allt hopträngdt, som i ängs-
lan att behöfva stå för sig själft, ett verk-
ligt symposium af århundradets stridiga
stilar.
Som lätt rökelse låg öfver den lilla
kretsen säfligt småprat. Man uttryckte
sig i mycket enkla och allmänna ordalag,
utan den ringaste personliga udd och
utan skadebegär. Mest var det omständ-
liga meddelanden om de talrika släktin-
garna, deras hälsotillstånd och tillämnade
besök än här än där på godsen. Någon-
gång föll talet på, hvad som försiggick
i den fjärran hufvudstaden, vänner som
öfvervintrade där, fester och giftermål
inom societeten. Det skedde litet till-
bakadraget, ty man erfor i samvetet ett
stygn öfver att så här undandraga sig
de plikter, namnet ålade. Men stadslif-
vet vore oroligt, mycket nytt och förvir-
rande slog en där till mötes, medan Un-
nerup stod så välsignadt oförändradt.
Ännu mindes grefvinnan Malin den
höst, då hon i sällskap med sin man och
en skara den knappt räknas kunde af
koffertar och askar, två domestiker samt
de besvärliga pudlarna Hip och Tip rest
till Italien, där man dock aldrig hunnit
längre än till Venedig. En förfärligt
smutsig stad, allt mycket obekvämt. Folk
gjorde af själfva natten dag, och när
grefvinnan som vanligt vid tiotiden kände
sig sömnig och längtade efter sängen,
då började lifvet först på allvar. Nej,
den resan minnes grefvinnan Malin med
en liten rysning af tacksamhet för att
hon åter sitter på sitt Unnerup.
Dä och då hände, att i detta stilla fa-
miljevatten dök ned någon ofrälse vild-
fågel med tunga guldfjädrar och skarp
hjärna och klapprande näbb, en hvars
inträde i släkten nu en gång var ett sak-
förhållande och måste fördragas. Och
detta yrfä, som hade sin egen tro om
högvälborna människors instängda lustar
och begär, trodde sig vinna gunst genom
att stänka omkring små kaskader af skval-
lernyheter från societetens inre kretsar.
Men han gjorde det icke gärna tvenne
gånger. Måhända låtsade man blott miss-
tro, måhända hviskade man till hvarandra
i stilla kamrar om vissa sorgliga förhål-
landen. Men inför en utomstående för-
seglades munnen med sju insegel, man
kände sig ett med alla dessa, uppteck-
nade i den digra röda boken, som alltid
fanns till hands. Blott en anmärkning
mot en verkligt född kunde få fläckar
att slå upp på den gamla grefvinnans
kinder och blodet att stiga i den ungas.
Så kom kammarherren in, medförande
en aning om stalldoft, och samtalet flöt
öfver i fullblodsstons många bekymmer-
samma åkommor.
Särskildt dessa aftnar i samladt lag
kände Lydia sig intill oresonlighet hem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
