Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Unnerup. Ett kapitel ur en ofullbordad roman. Af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILMA ANGERED STRANDBERG.
lös, slungad ut i rymden som ett ömk-
ligt stoftgrand. Hvarför var hon icke
mamsell Varg, guvernanten, som, rak som
ett ljus på yttersta ändan af stolen, duad
af ung och gammal, smålog sitt evin-
nerligt ödmjuka leende. Hvarför var hon
icke gamla de la Passé, där denna, nöjd
bara öfver att vara mätt och inuti den
rätta trollringen, satt och knåpade med
små underliga ting af fiskfjäll och papier
maché, ämnade till souvenirer eller kan-
ske till att säljas. Ingen mer än hon
gnagdes af detta olyckliga medvetande
om att stå öfver det hela och dock jäm-
merligt bunden.
Hade hon blott kunnat svinga sig
upp i något slags oåtkomlig värld.
Där var hu den tama leken, som
fylde de långa timmarna och växte in
med stramaljens högröda rosor och gröna
slingor. Barnsliga planer, som att natte-
tid tassa omkring och agera ättens spöke
i huset, ända upp i praktvåningens blank-
bonade salar, med guldstolar radade stelt
utefter dystert glimmande spegelväggar
— det låg något i fasan för att blifva
upptäckt, blotta tanken fick henne med
ett upprätt, stirrande yrvaken.
Där voro de krampaktiga försöken
att på allvar lefva sig in i det förflutna,
tänka hundraåriga tankar, känna de gam-
las känslor, tilltvinga sig en viss blek,
vemodsmättad grandezza i sin syn —
främst på det egna lifvets öden. Men
hon behöfde blott skåda dem här rundt
bordet för att komma i tyst skratt. Det
var hvad grandezzan blifvit till — de
orkade helt simpelt inte lefva.
Då kunde hon öfverfallas af ett ra-
sande begär att företaga något alldeles
galet — om hon skulle springa upp och
fram på golfvet, skaka ned håret och
lyfta kjolen och börja dansa? — Ah,
Vikarna kunde dansa -— smidigt, vildt,
utan hänsyn till något på jorden annat
än dansens trånsjuka härlighet och blo-
dets sjudning, hon såg för sig hvarje
böjning, hvarje luftsprång — hur alla
ögon skulle vidgas och så skärpas af
fruktan för den vansinniga. Men hon,
hon skulle bara dansa, tills — ja tills
hon störtades ut i natten och vinden
tog henne — sagan — ödet.
Frestelsen kom så nära, att hennes
skakande händer kramade sömmen och
hon alldeles kallt pröfvade: vore det
verkligen så förskräckligt att plötsligt stå
där i den hvassa natten, den vårtunga
rifvande natten — stå där fågelfri,
tvingad att gå rakt fram det okändas
väg. —
För mitt blod är ungt, jag vill inte
dö — hören I lifvets fördettingar!
Hon spratt förfärad till. Det hade
hon då bestämt ropat högt.
Men allt var lugnt. I det ljumma
ombonade rummet spred lampan sitt
mildt rosiga sken öfver gruppen af hög-
ättade kvinnor, redan mätta af den äf-
ventyrets glans, som fädrens unga lifs-
törst gjutit’ öfver deras namn, och trygga
i medvetandet att de med bibehållen
ära kunde låta sina dagar rinna hän i
en stilla å för att småningom glida ut
i ålderdomens damm.
Plötsligt sade kammarherren:
— Hörl
Damerna fällde arbetet i skötet. In
genom tjocka murar och fönstrens dynor
och hängen trängde stormens vreda kla-
gan. De ryste litet, ty det hände sällan.
— Vårflödet blir starkt i år, fruktar
jag, fortfor kammarherren. Unnerup får
det svårt med sådden.
Grefvinnan Muhr nickade vänligt åt
sin sällskapsdam. Hon fann henne den-
na kväll mycket stilla och angenäm. Ef-
ter lilla utbrottet kanske — ja, ja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
