Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I lag mä herrskapsfolk. Af Erik Hedberg. Med 5 teckningar af författaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I LAG MÄ HERRSKAPSFOLK.
49
var en rå’löst regal kar’. Å när guffar
sen om en stund kom ut från köke’, så
tyckte han, att dä börja’ bli lite lätt-
sammare föYn. På garn slog han ihop
mä patron själf, å han tog guffar mä säj
in i saln igen.
Hur dä egentligen geck te där under
själfvaste måltidsspisningen var guffar
aldri kar’ te riktigt kunna minna säj
på. Efteråt hade han bara jussom en
åminnelse åf, att dåm åt å drack å var
språkandes. Han vill jussom ha för säj,
att dåm mot slute’ vardt bjudna på kaffe
å nå’t, som dåm kalla’ för aväx. A dä
tror guffar, att han tyckte smaka’ unge-
fär som nå’ star’t dä mä.
Sen mins han just inge särdeles åf
når’a händelser, förrän han vakna’ ve,
att han satt på en trägår’ssoffa te dä
närmaste sofvandes. Han hade nog setat
där en go’ stund, för han kände att sitt-
plassen börja på å ömma för’n. Å mån-
ljust hade dä hunnit bli. Han satt i
skuggan, men dä lyste ovanligt behagligt
å naturskönt på sandgången framföre’n.
Som han så satt å höll på å morna säj,
kände han nånting som tog ikring’en.
A innan han precis hann utgrunda, hva’
dä var frågan om, så hade han fått säj
Ord och Bild, I2:e årg.
fyra pussar åf en fin herrskapsfröken,
som kalla’n för Anton. Han vardt så
rent otroligt underlig, så han kom säj
hvarken för mä dä ena eller andra, innan
fröken pep te å rände bort.
Dåm höll fortfarande på å kalasa, när
han kom opp tebaks te bröllopsgår’n.
Grötbofar kände säj lite sjuklig i kroppen,
så se’n han gått en stund å smakat på
dä som fans, så krafla’ han säj i väg
undan för te å sofva en blund. Så bra
bar dä säj te för’n, så oppe på vind"
råka han te å hitta på en kammare, som
passa’n precis. Där hade dåm bäddat
åt’en, dä såg han; så han drog åf säj
stöflarne å körkstassen å kröp te kojs.
När han vakna’, så stog solen högt på
himmeln å han kände säj förunderligt
humörlig igen. Tyst å fridsamt var dä
i huse’, så han låg kvar å drog säj å
förlustade säj mä allehanda fundrationer.
Bäst han så låg, så fick han höra, hur
nå’n sakta glänta’ på dörr’n. In kom
tassandes ett kvinnfolk. Å innan han
ens hann börja å fundera öfver omstän-
digheterna, så hade människan fått tag i
stöflarne hanses å gett säj i väg mä
dåm. Då vardt han alldeles klarvaken
på en gång. Han kom ihåg, hur dåm
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
