Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vampyren. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAMPYREN.
på vampyrer! Egendomlig specialist,
jag?»
»Du tror det är en saga, en myt,
en tankeskapelse, en overklighet. Något
sådant finns ej. Äfven den besynner-
ligaste fabelfigur är framsprungen ur en
inre verklighet, ett ganska kompliceradt
själstillstånd. Ej hopfantiserad af några
yttre, tillfälliga förbindelser. Jag funde-
rade en gång på, hvilka intressanta för-
nimmelser skapat centauren, du vet, häst-
människan. Du tror kanske, som de
enkla, att den är tagen från ett folk i
Thessalien, som jämt hängde på sina
hästar? Så simpelt är ej lifvet, lyck-
ligtvis. — Och vampyren i folkföreställ-
ningen? Det är en stor figur, hemsk,
högeligen intressant. Liket, som stiger
upp ur grafven. Jag tycker mig se den
lilla kyrkogården på landet, i månskenet,
med sina enkla grafvårdar och den stora
skuggan af en lind på den hvitmenade
väggen. Så skrapar det och rasslar
som af jordklumpar, Är det en mull-
vad, som rotar i en graf? Det höjer
sig mer och mer, du ser ett hufvud och
ett par axlar. Vampyren går upp ur
sin graf och smyger ut genom grinden.
Du tror det är en inbillning. — Och
det är en inbillning — för dig, men för
den man därborta i byn, som han i natt
suger, för den är det ingen inbillning.»
Han tystnade. Som af misstag slog
han punschen i sitt dricksglas, till brädden,
och drack det i ett tag.
Ȁr du orolig? Du tycker jag
dricker för mycket? Nej, kom inte med
några förmaningar! Det där du skulle
säga om mina nerver, tänker du ej. Du
bryr dig inte alls om min hälsa. Er-
känn det och låt oss vara människor.
Visste du inte, att jag är förmögen, skulle
du kanske oroa dig för uppgörelsen, nu
fruktar du för att jag skall bli full och
att du skall få obehag af mitt sällskap.
Tror du jag är en pojke?»
Notarien kände, att han rodnade ännu
en gång. Han kunde ej komma någon
vart med denne man.
»Var för resten lugn! Jag tål myc-
ket.
Men låt oss återgå till vampyren!
Jag skall nu berätta dig en historia om
mig själf. Inte för att göra mig intres-
sant, ty du vet jag hatar själf bekännel-
ser, romantiseringar af det lilla jaget.
Jag talar om detta för att tala, röra upp
idéer och bilder. Rörelsen är lif. Man
kommer då ifrån sig själf, det inre, som
lider och vill dö. Men man måste ha
någon, som hör på. Hvarför? Det är
en gåta! Jag skulle vilja säga, att det
är ett faktum, som skapat religionen,
om inte lifvet lärt mig, att jag saknar
kompetens att påstå det ringaste, som
jag ej sett, hört och.känt.
Men till ämnet! Antag, att du kom-
mit i någon slags förbindelse af fientlig
art till en person. Denna söker skada
dig, och kan det ju också, men endast
delvis. Ty han är helt och hållet be-
roende af tid och rum, för att endast
hålla oss till dessa hinder. Han är svag,
som jag sade förut.
Jag vill precisera. Antag, att per-
sonen är en kvinna, och antag, att hon
dör. Du har haft obehag af denna
människa och hör nyheten om dödsfal-
let med en viss tillfredsställelse. »Gud-
skelof», tänker du.
Nu börjar historien om vampyren på
allvar.
Denna kvinna, som du trott död,
börjar nu först lefva med friskaste och
starkaste lif. Hon söker dig fortfarande.
Men i saknad af kroppen måste hon ändra
taktiken fundamentalt. Hatet kan ej taga
sig uttryck i blickar, ord och miner.
Det är som om den döda först vore
besvärad af sitt nya läge, som om hon
måste anstränga sig för att sätta sig in
i situationen. Men hon gör det snart,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
