Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vampyren. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGO GYLLANDER.
om ock med möda. Hon växer och vin-
ner krafter.
I sinnenas rum når hon dig ej längre.
Men hon är ande och har andens värld
till sitt förfogande. Där möter du henne
först.
Det börjar helt obetydligt. Du läser
i en bok, en tidning, eller du går på
gatan och funderar på något hvardag-
ligt. Dina tankar löpa i regelrät ord-
ning. Men plötsligt kommer något nytt
in, och trådarna trassla sig. Ett ord,
som skulle väcka en viss enkel idé, väcker
en annan mer sällsam, och så skenar
tanken till ett mål, där den ej har något
att göra. Du tror det beror på en till-
fällig slöhet, distraktion, nervositet. Men
till sist finner du planen i det hela. Det
är Vampyrens första manifestation.
Du blir grubblande och eländig. Men
din fiende får blod och styrka. Hon
vinner i realitet. En vacker dag, eller
rättare en ryslig natt, återser du henne i
drömmen.
Hos mig togo drömmarna ett typiskt
förlopp. Jag befann mig på en gata,
en landsväg, en skog, hvar som helst,
det betydde ingenting, då jag kom fram
till en byggnad. Jag gick in i den,
gick genom flera rum, lugn och likgil-
tig. Men så stod jag plötsligt framför
en öppen dörr. Då föll fruktan med
ens öfver mig. Jag visste, att något
hemskt väntade mig därinne. Och ändå
måste jag gå på.
Knappt hade jag satt fötterna öfver
tröskeln, förr än jag upptäckte henne,
henne, vampyren. Hon stod i en vrå,
med händerna tätt till sidorna, ungefär
som en karyatid. När hon såg mig, log
hon, triumferande, kort. Läpparna voro
förunderligt röda, som blod, vackra för-
resten. Ja, hon var vacker. Men så
började hon nalkas mig, sakta, som om
hon haft mycket godt om tid. Och ju
närmare hon kom mig, dess bredare drogo
sig läpparna, tills hela ansiktet endast
var en stor röd mun. Jag förmådde ej
röra mig ur fläcken. Jag måste vänta.
Hon omfamnade mig till sist, och lång-
samt närmade sig hennes läppar mitt
bröst. Långsamt! Denna demon har
alltid godt om tid!
Den stickande, outhärdliga smärtan
väckte mig till lif, oeh nu började en
brottning, mot hvilken alla mina andra
brottningar varit hvila och lek. Jag
vräkte henne hit och dit, slet henne som
en trasa, men hon släppte ej taget, och
lapparne sögo. Hon är ej delikat i
dylika situationer. Jag brukade till sist
hugga in med tänderna i hennes armar
och slita dem i stycken. Jag slet hela
fantomen i bitar, till dess endast läpparna
hängde kvar vid mitt bröst. Då vak-
nade jag, förbi och eländig.»
»Det var en hemsk dröm», sade no-
tarien.
»Ja, hemsk, men intressant. Därför
ej blott plågade den mig, den roade mig
också, på dagarna förstås. Men man
är en gång människa och vill undvika
plågan. Till sist blef det mig outhärd-
ligt att gå upp i mitt rum om kvällarna,
där nattens kamp väntade mig. Hon
kunde dröja borta ett par nätter, men
aldrig längre. Jag dref mången natt
gata upp och gata ned, innan jag kunde
besluta mig för att gå hem.»
Han tystnade och smålog.
»Nu skall jag tala om någonting,
som du väl finner alldeles galet. Jag
kunde lura henne ibland. Jag sof på
hotell.»
Notarien blef så förbluffad af detta
afbrott, att han höll på att tappa glaset.
Han var nära att brista i skratt, då han
med ens såg, att det icke var skämt.
»Nej, det är intet skämt. Jag gick
verkligen till hotell ibland. Ett par gån-
ger i veckan. Och gör det än. Där
har hon aldrig hemsökt mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
