Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vampyren. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAMPYREN.
93
»Men hvarför bor du inte alltid på
hotell då?»
»Det vore ej lönt. Hon skulle upp-
täcka mig snart. Och nu skall du få
höra en besynnerlig spekulation af mig.
Jag har hunnit till den åsikt, att vampy-
ren, när hon ikläder sig drömgestaltens
realitet, samtidigt måste afsäga sig det
oberoende af tid och rum, som följer
med den rena anden. Hon flyttar då in
i ett slags rum. Inte vårt vakna, men
ett annat. Jag har mycket grubblat öfver
detta och tror mig ha funnit, att dröm-
men ingalunda är något rent fantastiskt,
subjektivt, utan att den har sina objekt,
som det verkliga lifvet, och framför allt
ett objektivt rum, drömmens rum. I
detta lefde min vampyr. Och hon kunde
ej finna mig hvar som helst längre. Hon
måste först orientera sig, söka mig, som
i lifvet. Du tycker detta än vansinne.
Var så god!
Du minns, jag sade nyss, att döden
frigör och ger ökad styrka och makt.
Genom att ta gestalt i drömmen skulle
således vampyren åter närma sig lifvet
och bli svagare? Helt visst, men hon har
i döden vunnit något, som vi lefvande
sakna, och därför är hon starkare än jag,
än så länge åtminstone. Hvad har hon
vunnit, och hvad har hon förlorat? Jag
har grubblat mycket därpå. Men jag
har kommit till absolut visshet om, att
hatet materialiserar och således är en
princip till svaghet, förfall och död. Som
alla andra synder. Mycket troligt! —
Är min räddning att söka här?
Nej, jag vill hålla mig till det klara
och bestämda! Vampyren har fått en
slags kropp i drömmen. Och nu kom-
mer jag till hennes sista fas, hennes vär-
sta.
För hvar natt tycktes det mig som
om gestalten blifvit påtagligare, som om
fantasien mer närmat sig det kroppsliga,
fått kött och blod af mig. Brottningen
blefve svårare, motståndet mer reelt. Och
så en natt för ett par veckor sedan —
när jag då vaknade i kallsvett, såg jag,
såg med vakna ögon, liksom konturerna
af en kvinna försvinna genom dörren.
Du talar om sjukdom och nerver!
Med det säger du egentligen ingenting.
Klokare vore du, om du frågade mig,
hvarför jag ej sökt undslippa genom ett
själfmord. Jag har öfvertänkt den saken.
Mitt hufvudmotiv emot är en stark känsla
af att det vore alldeles för enkelt, liksom
strutsens knep är för enkelt. Du vet,
han gömmer hufvudet i sanden, när han
är hotad till det yttersta».
Han tystnade och rufvade länge för
sig själf.
»Nu nalkas slutet. Jag känner det
och vet. Hon har ej kommit på två
veckor sedan sista natten. Du kanske
tror, jag är fri då. Men jag vet, att när
jag härnäst ser henne, blir det vid klart
dagsljus och i lefvande lifvet.»
Notarien rös ofrivilligt till vid kam-
ratens ord och tonfall. Han ämnade säga
något, men ljudet fastnade i strupen. De
sutto länge tysta, och vampyren trum-
made sakta på bordet.
»Nej, jag vill ej uppta din tid längre!
Tack för att du härdat ut hela kvällen!»
På gatan, innan de skildes, vände han
sig till notarien:
»Du tycker mitt lif är hemskt, kanske?
Och ändå, jag skulle ej vilja ha det på
annat sätt, det är det besynnerligaste.
Hvad är ett vanligt, så kalladt lyckligt
lif? Just emedan det är vanligt, är det
banalt, fult. Lyckan är en ryslig bana-
litet, så som de flesta fatta den. Det
ovanliga, det oberäkneliga, låt oss säga
det oförnuftiga, har i alla tider gifvit vår
vanskliga lefnad intresse. Och af allt
intressant är det hemska det intressan-
taste. Och det hemska drifvet till out-
härdlighet når spetsen. Lifvet vore ba-
nalt, om det vore lyckligt, och odrägligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
