Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Möller, Artur: Nietzsche och det nittonde århundradet. Några utkast och påpekanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH DET NITTONDE ÅRHUNDRADET.
287
Med sina »Unzeitgemässe Betrach-
tungen» inledde Nietzsche den flamman-
de raden af sina angrepp mot sitt folk
och sin samtid. »Die Unzeitgemässen»
voro ursprungligen afsedda att utgöra
en stor enhet på minst tretton upp-
satser, af hvilka endast fyra kommo
till fullbordan. Första delen trycktes
1871, således helt kort efter krigets slut.
Aldrig har väl en ung tänkare med ett
så oerhördt förakt och i en sådan ton
vågat kasta en triumferande nation san-
ningen i ansiktet. Han påpekar krigets
många dåliga följder, framför allt det
stora officiella misstaget att också den
tyska kulturen genom kriget öfvervunnit
den franska. »Von einem Siege der
deutschen Kultur känn aus den ein-
fachsten Grunden nicht die Rede sein,
weil die französische Kultur fortbesteht
wie vorher, und wir von ihr abhängen
wie vorher.» Segern vanns genom ele-
ment, som icke ha det minsta med kul-
turen att skaffa.
Enligt Nietzsche är den tyska bild-
ningen lika ohjälpligt underlägsen den
franska som någonsin, är rent af blott
en misslyckad imitation af denna, allt-
för litet själfständig och i högre mening
produktiv för att kunna kallas kultur.
Kultur är framför allt stilenheten i ett
folks alla lifsyttringar, icke samman-
hopandet och blandningen af alla olika
stilar. — Men i detta kaotiska huller-
om-buller af alla stilar lefver våra da-
gars Tyskland. En blick på dess klä-
dedräkt, dess rum, en flyktig vandring
genom gatorna i en tysk stad, ett ögon-
kast in i en teater, en konsthandel, ett
museum är nog för att komma underfund
därmed. Och med detta slags odling skulle
man ha besegrat fransmännen, ägarna af
en egen stilfull och originel kultur! —
Nietzsche hade otvifvelaktigt själf förutsett,
huru dessa beska sanningar skulle upptagas af
tyskarna, ännu omtöcknade af segerruset och
rökelseångorna på det återförenade »rikets»
altare — tyskarna, som jublade öfver det ro-
manska herraväldets fall och timrade pompösa
drömmar om ett germanskt kulturvälde med
Tyskland i spetsen. Knappt mer än en en-
da (Karl Hillebrand) vågade ana skriftens
djupa berättigande — för öfrigt var rase-
riet och larmet allmänt. Alla recensenter
tjöto af ursinne. Nu lades grundstenen till
FRIEDRICH NIETZSCHE. EFTER BYST AF KLINGER.
den hämndgiriga liknöjdheten och fiendska-
pen från tyskarnas sida mot Friedrich Nietz-
sche — till det gränslösa förakt för tyskarna,
som aldrig lämnade honom, var grunden
säkerligen lagd långt förut, kanske re-
dan innan han lämnade Bonn, bland hvars
råa och öltyska studenter det var honom
omöjligt att uthärda. Från och med den-
na stund fanns det knappt något europeiskt
kulturland, hvarest man bemötte hans böc-
ker med en så fientlig tystnad som i hans
hemland, och det finns å andra sidan knappt
någon af dessa böcker, som ej innehåller
en eller annan bitter och hånfull snärt åt
Tyskland och tyskarna. Ännu 1888, det
sista år han skref, heter det i företalet till
»Nietzsche contra Wagner» : »Ichhabemeine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
