Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Jäderholm, G. A.: Två arbeten af Ernst Hæckel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brist på historisk blick, som kommer ho-
nom att döma och fördöma äfven gångna
stadier i den moderna naturvetenskapens
historia, nästan liksom han inte visste, att
de varit nödvändiga. Lägg härtill en
förvånande ordrikedom när det gäller att ställa
upp de sista idealen: »det sanna, det goda,
det sköna». Midt under de många orden
kommer man nästan att undra, om
Hæckel aldrig sett, att problemets oändliga
svårighet just ligger i att objektivt giltigt
bevisa, att det ena eller det andra är just det,
sanning, godhet eller skönhet. Och icke
häller tycks hos honom det andliga
genombrott ha ägt rum, hvarigenom individen blir
handlandets, viljandets och kännandets
ändamål. Hans sätt att se i religiösa ting
bär prägeln häraf: hans antikristliga
negationer ej blott börja, utan ha sin rot i
motsättningen mellan bibelns skapelsehistoria
och geologiens.
I Ernst Hæckels världsåskådning har den
moderna naturvetenskapen firat en af sina
triumfer. Den är en syntes af de speciela
naturvetenskapernas »allmänna delar», och
om också mer än en gång just den
naturvetenskapligt beläste stannar med en viss
tvekan inför många af hans lustigt
kategoriska omdömen, t. ex. i problemet om den
zoologiska utvecklingens drifvande krafter,
särskildt vid tanken på det fall, där
Hæckels ritningar gjort honom misstänkt för
groft själfbedrägeri inför större delen af
det biologiskt-vetenskapliga Tyskland, — så
är med säkerhet i stort sedt hans
naturåskådning den enda riktiga. Med faktas
kraft smular han sönder en massa
ovederhäftigt prat om det organiska lifvets
världsgåtor, och ger, som det synes, så vidt
ske kan på vår naturvetenskaps nuvarande
ståndpunkt en enhetlig och konsekvent
utvecklingshistoria af vår jord och vårt
släkte. De äro tyngda, dessa sidor, af fakta,
som finnas i hvarje naturvetenskaplig
handbok, i geologi, embryologi, i histologi,
anatomi, fysiologi, i kemi, fysik, astronomi. Och
man läser dem utan att förvånas öfver
några nya synpunkter ut öfver skeendena.
Man känner full väl, att det kosmologiska
problemet är en gång för alla löst, tack
vare det nyss förgångna seklets oerhörda
arbete på naturvetenskapens område.
Men Hæckel vill vara mer än
naturvetenskapens encyklopedi. Hade han så
skrifvit om sin »Naturliga skapelsehistoria»
som vissa kapitel i dessa »Världsgåtor»,
så hade vi läst hans verk som ett nog så
fängslande naturvetenskapligt, om också
ibland väl dogmatiskt samlingsverk, och
hade icke i dessa tider de etiska och
psykologiska problemen mest skjutits fram
i det allmänna medvetandet, främst kanske
genom Nietzsche, så hade man kanske
kunnat berusas vid anblicken af det nya
Kosmos, hvars konturer, eller rättare brist på
konturer, Bruno för första gången skildrade.
Men Hæckel behärskas af en tanke, alltings
enhet, alltings ursprung ur ett enda,
Spinozas substans, Modern Naturen. Och i
sin kamp för att genomföra sin föga
analyserade monism går han i strid mot alla
de kulturmakter, som se världens dualitet,
med så många och stora ord och en
saklighet så tvifvelaktig, att man för hans egen
bländande, glödande entusiasms skull hade
önskat mera af genialitet i tanke och mera
tyngd i sak. Hans betydligt okritiska
substantialisering af de psykiska skeendena
torde väl höra till de tydligaste exemplen
härpå, liksom öfver hufvud taget hela hans
behandling af det kunskapsteoretiska pro-
blemet.
Blott ett till är att nämna. Det gäller
Hæckels strid mot de religiösa tingen.
Man kan träffa mycket af de religiösa
idéernas skal genom att anbringa dessa
folkfantasiens sällsamma och naiva typer
i drastiska kombinationer. Men det
religiösa träffar man inte. Ernst Hæckel
har letat upp en flygskrift, som Tysklands
socialdemokrater öfversatt från engelska
och utgifvit, författad af en signatur Saladin,
som med förkärlek använder tarfliga ord och
som det tyckes, utan ett grand af förståelse
för det psykologiska skeendet bakom många
af de gamla semitiska sägnerna, hopar
tämligen osmakliga skandalhistorier om
jungfru Maria och uträkningar angående de
judiska kvinnornas fruktsamhet som vapen
i religiösa ting. Och denne »store teolog»,
som Hæckel citerar med fröjd i de flesta
religiösa ting, var en skotsk student, som
ett år eller en termin läst teologi vid
Glasgows universitet för att sedan slå sig fram
som en andens handtverkare i en af Londons
dagliga tidningar. —
Ernst Hæckels filosofi har aldrig varit
djup som de stora tänkarnes. Han har
för litet af analysens gåfva. Hans
världsbild är syntesen i fantasiens stora drag af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
