Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Böök, Fredrik: Svensk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med denna sin sista bok ett af de främsta
rummen i den samtida svenska lyriken.
Det är en sida i skånskt kynne, som hos
honom tonar ut med en renhet och en
sådan konstnärlig styrka, att den ger honom
en betydelse för Skåne af alldeles samma
slag som Frödings för Värmland och
Karlfeldts för Dalarna. Det dunkla och
tungsinta drömmeri, hvars töcken så ofta
sväfvar kring slättens barn, är den rika källan
för Ekelunds svårmodiga dikt, liksom för
Ernst Norlinds konst.
På en gång vek och förnäm, har hans
dikt icke de egenskaper, som genast betaga.
Liksom det skånska landskapet bjuder den
icke sina skönheter i öppen dag, utan
kräfver stilla begrundan och ensamhetens
mottagliga stämning för att man skall kunna
tränga in i dess värld af färger och
dagrar, af stor och ödslig ro eller öppen och
solig lycka. Ensamheten är det också som
inspirerar Ekelunds diktning.
Hur nya sånger genom själen välla!
O Ensamhet, du är den starka källa,
hvars sorl allena till min själ kan tala.
Enslingens skygga och drömfina lycka
strömmar genom några af hans vers; men
alltid är det den djupa och obotliga sorgen
hos ett ensamt sinne som utgör den aldrig
förklungna undertonen i hans melodier.
Hvilket oändligt klagande ackord är det
ej som griper oss i det lilla mästerverket
»Då voro bokarna ljusa»!
Då voro bokarna ljusa, då var ån af
simmande hvit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat. —
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En hvissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.
En själs lugna och vissa förtviflan, ett
hopplöst hjärtas trötta blick, som blott får
glans från ett vackert barndomsminne, allt
detta finnes i dessa rader, som etsa sig
in i ens hågkomst och där det sista ordet,
det enda som klagar, liksom rågar måttet.
Samma svidande känsla af att hjärtat
evigt är allena »i den stora stumma värl-
den — med sina ledsamma nöjen» dallrar
såväl i den af smärta, af lifsångest och
tårlös sorg fyllda dikten »Psyke i gränden»
som i den lika oförgätliga, sköna vision,
som kallas »Dröm på vägen».
Detta är grundmotivet i hans dikt.
Ack, hjärtats snyftan har ej ord,
är som en svagsints gråt vid vägen,
när kvällen mörknar.
Hjärtats återhållna snyftan är det dock,
som har fått ord och melodi hos honom,
och i hans skymningsvisor ljuder den med
en döende tyst och likväl så gripande klang.
Om hans sång stundom blir ljusare och
friare, så är det i kraft af kärleken till
naturen, till hvilken han ber: »Mitt
hjärtas gudar, luft och skog och haf — och
du, o sol: förbarmen eder!» Gryningens
ljus förlöser hans sinne från nattens
ensamma kval; med gryningen dagas minnet
af en ljus oktobermorgons svala tystnad,
och denna syn gör hans hjärta vekt och
lyckligt. — Den fjärran, ljusblå åsen, där
gula sälgar böja sig för vinden, medan
bokknopparna brista och luften är full af
sjungande vattusprång, den är det
solskensland som åter ger honom lust att längta
och lefva. — Hafvets brus ger hans själ
lugn, det är som en arm, som lindas kring
hans hufvud; ända in i hans nätters dröm
följer honom det tröstande suset.
Ekelunds diktning, som alltigenom är
centrallyrik, är på en gång enkel och
oändligt svår att analysera. Det är dagrarnas
och ljusets poesi som han ger oss.
Hafvets blänk i regndiset en sommarkväll,
luftens förtoningar öfver ett vårlandskap, ett
svårmodigt sinnes fina stämningsskiftningar,
se där allt. Men det är den äkta poetens
underbart säkra grepp som ger åt hans
dikter deras oförgängliga värde. De äro icke
blott intensivt kända, de äro utformade
med en förnäm finhet, en utsökt och
ofelbar känslighet, som höjer dem till ett plan,
högre än det mesta som diktas nu. För
denne själfulle och sällsamme konstnär,
som i sin mystiska extas vill förena sig
med naturen själf och i den tror sig känna
ett väsen, som han kan närma sig och
hvars uppenbaring han hemlighetsfullt anar,
för honom blir språket ett otillräckligt
verktyg, hvarmed han trots all sin
skicklighet blott kan antyda. Rimmet och
stundom äfven rytmen offrar han för att kunna
följa de svagaste och dunklaste böljningarna
i sitt väsens djup, där han känner sig
förbunden och i ett med alltet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0352.html
