Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Litteratur
- Böök, Fredrik: Svensk lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man skulle kunna på hans egen dikt
tillämpa de sköna orden i inledningssången.
Sommarns blånande bris likna jag vill din dikt,
källors välljud och tyst fladdrande rankans skugga,
svalt lysande marmorgårdars
sus — oändliga hafvens glans.
*
Nils Wohlins diktsamling, som bär
samma namn som Rydbergs ståtliga dikt »Oro»,
visar på ett rätt påtagligt sätt, hur
föreställningarnas stämningsvärden äro stadda
i ständig förändring, så att det som var
vackert, intressant och stämningsfullt i går,
är banalt i dag, och i morgon åter blir
vackert, intressant och stämningsfullt. Det
var nu rätt länge sedan sjöröfveriets
romantik kom publiken att rysa af beundran,
och de till detta ädla yrke hörande
facktermerna ha väl endast i skolornas litterära
föreningar bibehållit sin förmåga att röra
hjärtesträngarna och jaga kalla kårar längs
ryggen; men Nils Wohlin, som förmodligen
liksom Nietzsche tillhör morgondagen, för
att inte rent af säga öfvermorgon, bebådar
en ny æra, då yrket — teoretiskt taget
förstås — skall komma till heders igen
och då en hel svärm af unga pirater med
svarta, dånande segel skola susa fram öfver
de litterära vattenöknarna.
Början är redan gjord med en »Sjö-
röfvaresång», och samma storm, som tjuter
i den, blåser i de flesta af de andra
dikterna. Vindarna vråla som galningar, hafvet
piskar skutan med vreda, fräsande vågor
och det knakar i borden och spanten —
sådan är den typiska situationen; hvad under
då, om den unge skalden-sjöröfvaren får
skrika duktigt för att göra sig hörd.
Det är kanske orätt att skämta med
dikter, som äro så djupt allvarliga som
Wohlins. Allvar bådar för resten alltid
godt, och i »Oro» finnes mycket annat
utom allvaret som inger löften. Om också
ett stort antal af dikterna mera utmärka
sig genom kraftiga ord än genom verklig
konstnärlig kraft, så kan man dock
ingalunda jäfva förläggarens omdöme i den lilla
promemoria för litteraturanmälare, som
medföljer häftet, nämligen att Nils Wohlin är
ett namn att lägga märke till för
framtiden.
För hans framtid borga flera starka och
målande bilder, som röja en ansats till
individuel uppfattning och skildringskonst,
samt en versifikatorisk förmåga, som
visserligen är en smula lättvindig, men som
dock är anmärkningsvärdt frisk och frodig.
Tills vidare störes man af de rätt talrika
reminiscenserna; det är Ossian-Nilsson,
någon gång Forsslund och Karlfeldt som
gå igen. Märkvärdigt är, att en så
misslyckad Karlfeldt-imitation som
»Landsvägs-visa» kunnat få följa med. Den
konstnärligt mest fulländade och på samma gång
en af de mest personliga af alla dikterna
är »Öde». Här äro alla ungdomliga
svagheter öfvervunna; här finns originalitet i
anda och form, begränsning och intensitet.
Hör hvilka beundransvärda strofer:
Mitt lif flöt fram på öde stränder,
där hafvets vågor ständigt lika vandra,
det var en bön med knutna händer
och hårda ord från sammanbitna tänder
om att få lefva starkt och ungt en gång som andra.
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Långt som ur fjärran hör jag fruset
af lifvets flod och sorl af unga röster,
men mörk jag går i dyningsbruset
och diktar hårdt och trött i dagningsljuset
mitt lif af dröm och töckenstrid i öster.
Men någon gång mitt bröst jag spänner
i trotsig fröjd ändå en morgontimma,
då fri från fiender och vänner
jag hafvets öde kraft i mina ådror känner
och skådar, först af alla,
kanhända ock ibland en gryningsstrimma.
*
Bo Bergmans debut med »Marionetterna»
skiljer sig på ett alldeles afgörande sätt
från det allra största flertalet lyriska
förstlingar. Det är nämligen en mogen och
behärskad skald som med honom träder
fram för publiken; redan efter att ha läst
ett par sidor har man klart för sig, att
debutanten icke är nybörjare. Det ligger
utan tvifvel långa och trägna arbetsår bakom
denna samling; det bevisas af en form
som genom pregnans och finkänsligt ordval
redan är oklanderlig. Man borde
rätteligen ställa upp Bo Bergmans
»Marionetterna» som ett stort och lysande exempel
till efterlikning för alla unga
sträfsam-ma poeter; dessa skulle nämligen undgå
många hårda ord — och
litteraturanmälarna skulle spara mången stund, som bättre
kunnat användas — om de uppsköte
debuten i bokform från ansatsernas till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:45:54 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1903/0353.html
