Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Levertin, Oscar: Studier öfver Jacques Callot - I. Callots lif och verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDIER ÖFVER JACQUES CALLOT.
313
såg honom återvända till Nancy. Tronföl-
jaren, Henrik II:s bror- och svärson, Karl
af Vaudemont, försäkrade honom om be-
skydd och ära i Nancy vid ett besök, som
han aflade i Florens, och när Callots gyn-
nare Cosimo II aflidit 1621, återvände han
också till fosterstaden. Från 1622 lefver
han därstädes till sin död, med undantag
af en resa till Belgien 1625 och öfver
ett års uppehåll i Frankrike 1629—1630.
I goda och onda tider höll han fast vid
det gamla, kära furstehuset, ehuru andra
anbud icke fattades. Epitafiet på hans
graf uppgaf, att både kejsare och påfve
velat anställa honom, men han satte sin
stolthet i att vara och förblifva hertigens
af Lothringen »calcograf». såsom det he-
ter i de gamla handlingarna.
Callots lif flöt nu med lugnare flöde.
I hemstaden Nancy lefde han den bor-
gerliga och anspråkslösa tillvaro, som
var de dåtida artisternas norr om Alperna,
äfven när de som Callot voro adliga
och hade vapen med »fem korslagda
stjärnor och en hand, hållande en strids-
yxa». De äldsta arkivaliska notiser, som
hittats belysande Callots ställning i Nancy,
tala också om anspråkslösa arbeten. 1623
och 1624 graverade Callot för myntverket.
Den egentliga gratifikation han erhöll af
den gamla hertigen Henrik II utgick
in natura — 900 par-mått hvete och
hafre för en tid af tre år. 1624 grave-
rade Callot namnplåtarna till sin furstes
och gifvares kista. Man ser, att den
stora etsaren hörde till den goda tiden,
då ej den mest berömde konstnär fann
det under sin värdighet att lägga han-
den vid en uppgift af aldrig så enkel
art,, om den kräfde kärleksfullhet och
pietet. »Den gode hertigen» hade ingen
son och hade därför mycket mot sin vilja
måst gifta bort sin enda dotter Nicole
med den prins, som stod närmast tro-
nen, Karl af Vaudemont, men i äkten-
tenskapskontraktet hade denne måst er-
MANNEN MED HÖGKULLADE HATTEN. UR BILD-
FÖLJDEN »PUCKELRYGGARNA».
känna sig hafva erhållit kronan genom
sin hustru. En af Callots allra vackraste
etsningar, som framställer slottsträdgår-
den i Nancy, låter oss se det nya herr-
skapet, omgifvet af sitt hof, en strålande
lycklig sommardag. Den unge hertigen
står där med en nästan vördnadsfull min
bredvid sin maka. Men föga mer än
ett år räckte denna samregering med
bådas bilder på mynten. Genom en
formlig statskupp i november 1625 träng-
de Karl undan sin gemål och blef en-
sam herre. Han var en äfventyrsriddare
till naturen, utan sammanhang i uppsåt
och karaktär, nyckfull, dumdristig och
vankelmodig, icke af det hårda virke,
som behöfts för att skydda landet mot
Richelieus diplomati och Frankrikes öf-
vermakt — om någon förmått det. Under
hans tid skulle Lothringens mest olyck-
liga dagar infalla. Men för Callot var
denne nye herre en frikostig gynnare.
1626 tilldelade han etsaren en för tiden
ej obetydlig summa af 2,000 frcs för att
han skulle »fortfara att bo i landet», och
Karls lättsinniga och praktfulla hoflif
med dess lysande festligheter gaf anled-
ning till flera konstnärliga uppdrag. Så
etsade Callot i en följd af utomordentligt
lysande blad det festspel hertigen 1627
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
