Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Wåhlin, Karl: Carl Snoilsky. Några minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
KARL WÅHLIN.
de erotiska bikterna, men det fanns icke
mycket af lifsåskådning i någondera.
Något begär att gripa ut öfver samtidens
idégång märker man icke. Svärmeriet
för friheten i allmänhet eller på afstånd
i tid och rum är väl bland begåfvad
ungdom snarare regel än undantag. Med
sina sympatier för det krossade Polen,
det stympade Danmark, det stympade
Frankrike och det segersällt enade Italien
uttalade den unge skalden blott en sam-
hällsopinion, som befann sig i en öfver-
väldigande majoritet.
Det var omöjligt att gissa sig till
huru Snoilskys diktarbana skulle gestalta
sig i framtiden, och det dröjde länge,
innan svaret gafs af honom själf. När
den naturvuxna, tvånglösa ungdomsdikt-
ningen blommat ut, sökte han samla sig
till någon allvarlig lifsuppgift och blef,
som det tyckes, en reserverad och iro-
nisk man af god ton, men med känslan
af något brustet inom sig. Han sam-
talar med en vän på en balkong med
utsikt öfver Mälaren.
Som ung min vän till solen haft begär
men nöjs med jorden nu så bra som mången.
Och deras djupsinniga samtal om »hur
vinets själ skall på buteljer bäst förvaras
fången» ändar med att »ett ädelt vin få
lof att stå på is».
Troligen har sonetten »Återseende»
diktats vid samma tid:
Till samma stad mig ödet återförde,
där dikten först förstulen fröjd mig sände,
förstulen fröjd, som snart min ro förstörde,
en magisk dryck, som evig törst blott tände.
I mörka hus, du flod i måneskimmer,
som under hvälfda broar språksam strömmar,
I ären kvar, men ej de forna drömmar!
Man har ofta sett sonetten »Noli me
tangere» framhållas såsom Snoilskys dik-
tarprogram:
Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
att skrynklas ned af obekanta händer.
Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
men känslans helgedom hålls aldrig fal.
Dessa stolta och föraktfulla strofer äro
fulländade som dikt men allt för fattiga
som devis på en lyra. Det är program-
met för en gentleman, som idkar dikt-
ning på lediga stunder, men ej för den
som har poesien till lifsangelägenhet. Han
hade förut bekänt, att han helst skref
»med känslans röda bläck», och det
behöfdes blott att de inre rösterna åter
manade honom för att »känslans helge-
dom» skulle upplåtas och »hjärtats lust
och kval» strömma fram därur.
Grefve Snoilsky hade iklädt sig kansli-
uniform och använde sin fint skurna
penna i den svenska diplomatiens tjänst.
Om man får döma af erfarenheten är
ett svenskt ämbetsverk icke rätta stället
för placerande af poetiska kapital. Och
hvad tjänstgöringen lämnade öfrigt af tid
och krafter upptogs för den unge, vackre
och intressante diplomaten af societets-
lifvets triumfer och ledsamheter. Säker-
ligen föll honom ofta i minnet hans ung-
domliga utbrott:
0 hvad mitt hjärta har våndats, fånget
1 frack, i flärd och i onatur —
och en dag fortsattes denna strof i hand-
ling:
Mitt unga lejon, tag nu ut språnget
och slå med tassen omkull din bur!
Brytningen med förtiden föranledde
grefve Snoilskys mångåriga vistelse i
utlandet. Han fick på en gång nya,
starka intryck och upplefvelser, som
bragte strängarna på hans instrument i
dallring, och den ostörda åskådningens
ro till fullföljande af kallet. Så fick
Sverige sin sångare åter.
Lika rik som Snoilskys diktning är
på åskådlig verklighet, lika fattig är den
på abstraktioner:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
