Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Wåhlin, Karl: Carl Snoilsky. Några minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL SNOILSKY.
355
Jag tröttar ingen utöfver hofva
med tomma foster från drömmars hem.
Jag sjunger endast hvad jag fått pröfva
med mina sinnen de sunda fem,
hette det redan i Inledningssången. Men
det finns ett kollektivbegrepp, som ger
mark, rymd och bakgrund åt hans dik-
tarsyner, och det är fäderneslandet.
Denne skald, som diktat lättast, mest
och bäst i främmande land, har alltid
haft blicken riktad mot det saknade och
åtrådda hemmet i norden. Hans »Jul-
tankar i Rom» vittna därom, liksom den
kiselsten han nedlägger på judekyrko-
gården i Prag.
Ett hjärta, som bidar Messie fred,
ett hemlöst och trampadt hjärta
har med en suck och en sten lagt ned
sin andel af Juda smärta.
När han på järnvägen far förbi sin
ätts stamort, Laibach i Krain, känner
han, att han är hemma i Sverige »mera
än mången, som sätter där sin fot».
Min tanke och min sång
gå på svensk melodi;
till Sverige är jag bunden,
fastän som lärkan fri.
Det gick honom så som den fredlöse
albigensern, som han skildrar i »Afskeds-
drycken»:
I en enda hastig hägring
klart han skönjer och förstår
själen af sin hembygds fägring
genom prisman af en tår.
Tungan då sin tvekan mister,
och liksom en källas språng
känslan ur hans hjärta brister,
och hans tal är genast sång.
Ett Provence, som ler och skimrar
likt en bräddfull blomsterskål,
dubbelt skönt han åter timrar
upp i sångrikt modersmål.
Hans hemlängtan och kärlek till foster-
landet och dess minnen utlöstes poetiskt
i »Svenska bilder», hvilkas flertal för-
fattades under vistelsen i utlandet 1879—
1890. Uppgiften att lyriskt behandla
historiska tilldragelser och personer er-
bjuder många stötestenar; bland annat
gäller det att icke alltför uppenbart kränka
den historiska sanningen. Snoilsky har
aldrig fallit på något sådant försåt. In-
genstädes har han lupit bort på egen
hand ifrån de hållpunkter, som folklig
tradition eller lärd forskning erbjuda.
Han har därtill en målares sinne för
hållningen hos sina figurer och för det
stilfulla i deras omgifning. Men sträfvan-
det efter historisk sanning har emellanåt
vållat en ytterlig varsamhet i det poeti-
ska greppet, hvarpå friskheten i koncep-
tionen blifvit lidande. I stället för poesi
kan man möta fakta, förträffligt skildra-
de af en poet. Ibland får dikten en ten-
dentiöst förmanande vändning, som ver-
kar afkylande. A andra sidan finnas
många alldeles strålande och helgjutna
stycken i denna cykel, som i sin helhet
uppbäres af ett försynt och pietetsfullt
patos, egendomligt för diktarens slutna
och veka natur.
Det kan i dessa korta antydningar ej
komma i fråga att gå in på många en-
skildheter; men jag måste få fästa upp-
märksamheten på ett par till gruppen
hörande dikter. Jag räknar dit »Sve-
riges karta», ehuru den fått sin plats i
»blandade dikter». Det är skolans och
järnvägskupéens bild af Sverige som bitit
sig fast i skaldens fantasi, och liksom
en målare kan få idéer af de nyckfulla
fuktfläckarna i taket, ser Snoilsky idel
barnsliga bilder och symboler i kartans
konturer och färger. Greppet är kanske
mera betydande som handling än som
dikt. Hvarje barn, som är mottagligt
för intryck, skall tack vare dessa strofer
kunna se fosterlandet i kartan. Och jag
tror att det är detta som Snoilsky velat.
— Som åskådlig bild står »Stenbock vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
