Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Wåhlin, Karl: Carl Snoilsky. Några minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
KARL WÅHLIN.
vandringen till Amerika ingåfvo honom,
gaf han luft i »Emigrationen», som är
en patriotisk programdikt, ett upprop
till »offervillighet och brodersinne, va-
kenhet och nit för allmänt väl». Under
vistelsen i utlandet på 18 8otalet tog tan-
ken på klasskillnadens orättvisor och på
de tjänandes och arbetandes hårda lott
form i några varmt kända dikter, af hvilka
framför allt »Den tjänande brodern» sla-
git rot i sinnena. Och samtidigt vaknade
hos honom hoppet om en diktkonst, som
skulle återspegla folkets egen håg.
Allt hvad flärden vill
kan jag utantill,
allt som smeker konstlade begär.
Ack, när skall jag se
folkets sångmö le,
hon som själf ej vet hur skön hon är.
Han önskade sig själf mest af allt att
kunna skänka sin diktning något af den
oumbärlighet, som gör de tarfliga bo-
hagstingen i låga och fattiga hem så
dyrbara, att gifva dem
den enkla form, som tusenden förstå,
den form, som frambär kraftigt hvardagsbröd
till tjänst för hunger, ej för öfverflöd.
Den sångmö »med blick af himmel
och med tal af klang», som nyss sjun-
git vid gästabudet för lyckans barn, hade
smugit sig med rosor till det släkte, som
bodde i hålor djupt nedanför de solbe-
lysta höjderna, och oförstådd blifvit ja-
gad tillbaka med hån, och sedan dess
hade sången brustit på hennes bleka
mun. Sådant är motivet i »Poesiens
vandring», och därmed har Snoilsky man-
ligt och vemodigt bekänt afståndet mel-
lan hvad hans generations diktning varit
i stånd att gifva och den annalkande
eller redan varande tidens kännbaraste
behof.
Han hade lidit af att lefva i en tid af
nederlag för hvad han älskat, af tvekan,
håglöshet och halfhet. Det hade dock
funnits tider, då man verkligen fått lefva
fullt ut, och sådana skulle åter komma.
0 trefaldt lycklig den ungdom,
som föddes för stora värf,
då tankar ligga i luften
och tiden är stark och djärf!
Så många Valborgs-eldar
1 väntan ha brunnit ner
att höra den rätta klangen
från ungdomens högkvarter;
och generationer skiftat,
en gick och en annan kom,
och ej vardt en lösen funnen
för tusen att fylkas om.
De vårdat, så godt de kunnat,
den eld, som var deras del,
och hållit strängarna blanka
för framtidens sång och spel.
Än lyssnar här en och annan,
som också i kören var,
och minnes sin egen stormgång
framåt efter höjdt ståndar.
Så ödmjukt såg Snoilsky tillbaka på
den väg han tillryggalagt, då större de-
len af hans diktning redan låg bakom
honom, och så förnäm var hans ödmjuk-
het, så fri från alla yttre åthäfvor och
tillvanda talesätt. Han tog aldrig sin sak
lätt. Med oaflåtlig möda slipade sin stil
ur det svenska språkets ädla råmaterial.
Med sina kritiska syror utfällde han ur
sin poetiska diktion allt som var allmän-
egendom och vann nya kombinationer
genom eröfringar på det prosaiska all-
dagsspråkets mark. Han blef aldrig banalt
språksam, han förmådde med antydningar
gifva det karaktäristiska och väsentliga.
Han kände i grund och botten de små
medlens bärkraft. I det lätta anslagets,
i skuggspelets och ljusdunklets konst står
han väl icke allenast främst bland sina
samtida utan i det närmaste oupphunnen
i svensk poesi. En liten nästan omärk-
lig darrning kan genomfara lugnet i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
