Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
361
präglades af en elegant älskvärdhet, som
man minns, om den också fördunklades af
hans introduktion vid ett långt senare skede
af världshistorien. Jag tänker på det tre
månaders belägringstillståndet, som Meyer-
Förster framtvang på samma teater.
Fröken Lundeqvist var för stor tragé-
dienne för att inte det Gertrud Reimanska
dödsbeslutet skulle te sig för litet motiveradt
och tillkommet af författarens lust att skrifva
stor tragedi. Att nöjaktigt bevisa detta skulle
kräfva för stort utrymme och dessutom
stöta på vanskligheter så här långt efteråt,
då de få repliker hon har att säga inga-
lunda ägde förmågan att etsa sig fast i
åskådarens minne. Den som känt hvad
fröken Lundeqvist kan ge af god nyansering,
när hon får något att säga som är af vikt,
måste medge, att hennes charme i kärleks-
scenen i Karneval, då hon klänger upp
i soffhörnet och öfverlämnar sig åt återse-
endets ljufhet, varit värd en vida bättre roll.
Hr Fröberg gaf en vekhjartad löjtnant
med en lyrik i hållning och manér, som
man ej så gärna lät sig tagas af utan väp-
nade sig emot, kanske därför att man var
för afundsjukt rädd om hvad man fått i
den genren af samme skådespelare såsom
Paul Langes betjänt. Han har vissa lyriska
sätt att stanna, som hemmahöra på opera-
scenen, men äfven där helst böra vara borta.
Ett friare skick och mer desperat fantasi
skulle man önska till detta vokalmjuka och
väl intonerade organ, som är hr Fröbergs.
Karneval slutade i två röda dominos,
nästa pjäs på repertoaren började med
en röd kåpa. Författaren till Den röda
kåpan är fransmannen Brieux. Det är
icke så alldeles vanligt att en galler har
kuraget att inför en nöjeslysten teaterpub-
lik flamma af indignation. Men det är icke
heller vanligt, att en pjäsförfattare äger
Brieux’ skicklighet i dialogflätningens utom-
ordenliga konst. Hans dialektik håller hela
tiden fången genom att vädja endast till
sådana psykologiska erfarenheter, som ge-
nom ett halft århundrades brottmålslittera-
tur bragts till full klarhet hos det allmänna
medvetandet. Hans stilkänsla och känne-
dom om den normala uppfattningsnivån
hos flertalet af dem han vill tala till räddar
honom från att förråda, att han möjligen
för egen del skulle kunna se det problem
han upptagit till behandling från en vidare
synpunkt. Han har den sociale reforma-
torns önskan att framkalla opinion, och hans
pjäs synes diktad på talarstolen. Han kan
sin sak, och man har alla skäl att tacksamt
erkänna det.
Hvad styckets uppförande å Svenska
teatern beträffar måste man fästa sig vid
innehafvaren af Etchepares roll, hr Barck-
lind. Så mörklagd och i sin blodfullhet
så sydländskt het och obändig är det för
svenska skådespelare i allmänhet icke lätt
att verka. Och då det enligt Oscar Wildes
geniala paradox är i synnerhet det som
icke kan förvärfvas, som för en konstnär
är mest värdt att äga, synes hr Barcklind
ha anledning att prisa naturen, som unnat
honom så väl. Rollen gaf honom tillfälle
att röja, att han äger temperament och
äfven tillräcklig iakttagelseförmåga för att
prestera godt detalj studium. Detsamma
gäller om fru Sandell. Fru Sandell har un-
der föregående år i ett par besläktade tyska
pjäser »Midsommareld» och »Profkandida-
ten», spelat den olyckligt förälskade, red-
bara och själfförsakande unga kvinnan. Men
hennes förutsättningar i fråga om apparation
och röstklang gjorde henne betydligt gynn-
sammare ställd, då det gällde att återge den
baskiska bondhustrun och tolka denna half-
spanjorskas primitiva natur och hela vibre-
rande lidelselif. Hur gripande sann hon var 1
Till och med i den ytterst farliga teater-
scenen, då Yanetta skall bortsläpas af vakten,
spelade fru Sandell så, att man trots hennes
skenbart lössläppta våldsamhet alldeles glöm-
de af, att det var teaterknektar hon röck
i och kulissväggar hon sökte haka sig fast
vid. Det visar hvilket fint stilsinne hon
har. Den medryckande farten i hennes
konstnärliga initiativ firade här en stor
triumf.
Hr Eliason gaf undersökningsdomaren
Mouzon, en fintlig lycksökare, för öfrigt
en medelmåtta, och gjorde det med virtuosi-
tet. Han följde noggrant författarens in-
tentioner och visade sig under pjäsens väx-
lande skeden väl behärska alla dessa attityder,
som en jonglör med människoöden måste
kunna intaga, ända från det goda hjärtats
milda faderlighet till våldsmannens iskalla
cynism. Hans träffsäkerhet är otadlig.
Efter en mosaikrepertoar af Falska
Juveler och Miss Hobbs följde å Drama-
tiska teatern såsom närmaste nyhet före jul
Fästmanssoffan, komedi af Georg Norden-
svan. Skrifven i tre akter, är den diktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
