Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
HENNING VON MELSTED.
der. Emellertid synes det som om de bör-
jade misströsta om att känslorna skulle svalna
och åldern modifiera de heta önskningarna,
ty under sistförflutna spelår har bestämdt
vid repertoarvalet visats större hänsyn för
de konstnärliga pretentionerna än förr. Om
en period af uppåtgående är det dock kan-
ske ännu för tidigt att profetera, helst det
är osäkert, om förtroende till människors
goda instinkter verkligen alltid eggar till
godt — främj agar godt!
Ty det behöfves! Vi äro redan alltför
långt förbikomna af ett folk, det norska,
som visserligen bor i vinddraget från ett
större haf och närmare bryggan till Europa,
närmare Danmark. Det litterära samban-
det mellan Norge och Danmark är en lef-
vande muskel, medan vår förbindelse söder-
ut knappast betyder någon organisk nöd-
vändighet för oss. »Något danskt, något
tyskt, något franskt» har längesedan ingått
i vår litterära konversation såsom kritiska
uttryck, hvilka gärna kunna åtföljas af en
befriande axelryckning. Vår förr så för-
kättrade böjelse för allt utländskt inskränker
sig nu till områden, där de banalaste for-
merna af skönhetssinnet härska, till moder-
nas värld. Där böja vi respektfullt hufvu-
det i känslan af vår ringhet, medan våra
händer famla efter stöd. Där äro vi slag-
na till kontinentala slantar och prångla oför-
skräckt med vår importerade finess. Där
äro vi föga måna om vår själfständighet.
Men om vi i fråga om konsten nöja oss
med det allt för hemmaväfda, sluta vi med
att bli Europas landsort. Å andra sidan är
det visserligen obestridligt, att det ute i de
stora världscentra produceras i totaliteten
mer dålig än god konst, men den goda
öfverträffar alltför mycket vår goda, och hvad
särskildt den sceniska angår, blir uppträ-
dandet af en utländsk gäst på våra teatrar
i regel detsamma som en lycklig händelse.
Jag tänker nu för ögonblicket icke på operan
utan snarare på Svenska teatern, där Lin-
demann förra året spelade Ibsenroller i en
samtalston och med en eggande diskretion,
som fick själfva de gamla teaterväggarna
att lyssna.
Men äfven om kritikern måste rädda sin
själ genom ofvan betecknade aktningsfulla
gester västerut och söderut, må han ej
därför förmenas att ge det offentliga ordets
verklighet åt sin erkänsla för det goda och
förträffliga, som presterats på Stockholms
två främsta talscener allt sedan de sista
dagarna af oktober förra året, då Haupt-
manns Bäfverpälsen slutgafs och intill sist-
lidne majs ingång, då Giacosas vackra lust-
spel för några timmar kom oss att glömma
vår längtan efter ett större och modernare
tempel än den lilla, knarrande lokalen vid
Kungsträdgårdsgatan.
Bäfverpälsen hade sett sina bästa dagar \
de hade mänskligt att döma varit för få.
Intresset tynade, publiken uteblef. Och
dock hade det icke varit förgäfves som
fröken Rustan gifvit oss den praktiska och
kloka tvätterskan Wolffs rol med ett humör,
som tydligen stammade från det centralaste
organet. Ty det märktes godt, att det var
en hjärtesak för henne att få oss att förstå
den duktiga barnamoderns raska syn på
tillvaron, när hon ömsom snattar och öm-
som hör upp sina barns katekesläxor, öm-
som ljuger så att parketten vänder sig och
ömsom talar sanningens ord om rättvisan i
världen och den skröpliga rättsordningen i
det lilla municipalsamhälle, där hon i trettio
års tid gått och smakat kunskapens träd på
godt och ondt.
Bäfver pälsen lades bort. Ljus tändes.
Sorl af unga röster hördes på afstånd, och
Karneval drog in på scenen. Publiken
hämtade åter andan lättare. Det första in-
trycket var färg, färg, färg! Man var en-
tusiastisk i förväg. Man behöfde något som
läskade. Sorgespel stod det på program-
met, sorgespel af Otto Erich Hartleben.
Fröken Lundeqvist spelar Gertrud Reiman
och hr de Wahl löjtnant Rudorff. Det må-
ste alla verkligen gå och se!
Kritikern konstaterade, hur lönlöst det är
att söka göra något tragiskt verkningsfullt
utan dialog. Det hela var en situations-
pjäs, där bland sceniska effektmedel drickan-
det ur sejdlar, trumpetande och ömsningar
af uniformer, spelande på piano m. m.
m. m. intogo ett så framstående rum, att
det i regel användes på alla ställen, där
man skulle önskat det af Hamlet så för-
hånade ord, ord. Pjäsen led fullkomlig blod-
brist på ord. Hvad hr de Wahl lyckades
göra af sin uppgift var en väl studerad
officerstyp. Åtminstone för den icke vapen-
bärande delen af publiken tycktes hans
militärpli högeligen illusoriskt, och hans
första uppträdande i messen i i:sta akten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
