Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
HENNING VON MELSTED.
tydligt mindre njutbart som vandrande rid-
dare än han gjort i »Gamla Heidelberg»,
där han verkligen genom sin sångröst lyc-
kats gjuta någon romantik öfver sin dra-
stiskt jovialiska, tysktverkande : fliegende-
blätter-student. Hr Bæckström, som spelat
doktor Jüttner och dött och begrafts i »Hei-
delberg», slapp uppträda i »Lyckan». Hr
Hagman likaså! Men han fick i stället
spela pastor Heffterdingk i Sudermanns
Hemmet\ som upptagits för den unga, lof-
vande debutantens fröken Sandra Leufstedts
skull. Hr Hagman tolkade den gode pa-
storns redbarhet och desillusionerade och
milda lifssyn med något anslående tryggt
och ordentligt i spelsättet. Blott att hans
sirlighet, som han vant sig vid som kam-
martjänaren Lutz i »Heidelberg», gick igen.
Det föreföll ibland som om han deltagit i
en gammaldags figuré, när han gick om-
kring till de upprörda och förtviflade män-
niskorna och förde dem tillsammans. Pla-
stiken består dock icke bara i att man
visar sig ha oljade leder. I alla händelser
är det ett fel, att man märker knäbyxorna
på pastorn.
Det är god taktik att omflytta själfva
handlingen i ett sådant drama som Monna
Vanna till moderna förhållanden, när man
vill undgå att bländas af den historiska
prakten och i stället finna fram hvad det
är i stycket som åstadkommer den verk-
ligt djupa poetiska effekten. Gör man det,
blir V annadramat detta:
En ung, oskuldsfull kvinna, Vanna, har
af tacksamhet eller godhet ingått äkten-
skap med en rik och högt uppsatt man,
Guido, hvilken dyrkar henne med nästan
religiös vördnad såsom en människa höjd
öfver allt hvad kvinna heter och för god
för alla män. (Själf vågar han knappast
se hennes skönhet blottad, emedan han ej
känner sina blickar helgade nog.)
Emellertid har Vanna i sin barndom
haft en lekkamrat, Prinzivalle, som fått
henne så kär, att han sedan, när han skilts
från henne, aldrig helt kan glömma hen-
ne, utan fastmer bär minnet af henne
i sin själ såsom en hemlig lycka, liksom
den kristne midt i en värld full af otro
bär vissheten om att bli salig i en annan.
Omsider foga förhållandena det så, att han
blir i tillfälle att genom hot om en gräs-
lig undergång för tusentals människor till-
tvinga sig Vannas samtycke till ett möte,
vid hvilket hon utan motstånd skall hänge
sig åt honom. Hon kommer till detta
möte, men i samma stund Prinzivalle åter-
ser föremålet för sina drömmar, ser han
också klart sig själf. — Hans ställning i
världen har länge varit förtviflad. Hans
undergång har synts honom viss. Trött på
lifsäfventyret har han nästan redan resigne-
rat, då han till slut genom uppflammande af
sin ungdoms inneboende kraft besluter att
sälja sitt lif så dyrt som möjligt. Ett sista,
dåd återstår 1 Den kvinna han hittills icke
nänts begära annat än så som man begär en
drömbild, vill han äga. Sedan finge det
gå honom hur det ville 1 En natts sällhet!
Sedan döden!
Men vid åsynen af Vannas ljufhet och
oskuld gripes han af blygsel. Den råe äf-
ventyraren dör inom honom. Såsom en
afslöjad helgerånare står han inför henne.
Han inser, att han nu, när allting hotat
att brista och hans lif nalkats sitt slut, ve-
lat rafsa åt sig sin älskade. Och den rod-
nad, som färgar hans kinder, är skammens.
Men efter några ord, växlade utan person-
ligt lif, mekaniskt såsom af två sömngån-
gare, stiger kärleken sådan Prinzivalle känt
den i sina bästa stunder upp inom honom.
När han börjar tala, lyssnar han till sina
ord med samma hänförda undran som den
benådade • improvisatören, och då Vanna,
fylld af bäfvan och begynnande glädje,
misstänksamhet och hänsynslös önskan att
få tro honom, ställer den frågan till ho-
nom: »Hvem är ni?», så finner han ett
svar, som förklarar hans lif lika mycket
för honom själf som för henne. Med ordens
skaparehjälp lyfter han fram ur sitt väsen
en kärlekens idealgestalt, kunde man säga,
som han varit fjärran från att tilltro sig.
Han har funnit besvärjelseformeln. En man
i revolution är han, och liksom jorden lyss-
nar till sina bergsskred, så lyssnar han till
befrielseverket inom sig själf. Liksom en
människa, som icke vet, hvem hon är,
förrän en händelse kommer och röjer hen-
ne, är Prinzivalle!
Vanna är ung, varmblodig och skön.
Prinzivalle äfven! Och båda äro förenade
genom ett kärt barndomsminne, och de
återse hvarandra under egendomliga fan-
tasieggande förhållanden. Hvad kan vara
naturligare än att Vanna, vaknad, träder
ut ur tafvelramen, ty som en staden till-
hörig tafla har hon hittills lefvat. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
