Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
405
har varit ett skönt tillstånd hos staden,
allas egendom, och hennes make har dyr-
kat henne såsom en bild. Hvad kan vara
naturligare än att hon fattas af kärlek till
denne man, Prinzivalle, som är så olik
hennes make, och i och med att hon kän-
ner sig börja ett eget personligt lif, också
följer blodets val!
Monna Vanna spelades af fröken Gerda
Lundeqvist, hennes make Guido af hr Klint-
berg och hennes blifvande make Prinzivalle
af hr de Wahl.
Fröken Lundeqvist gaf tafvelskönheten
och hr de Wahl äfventyrarefältherren. Så
långt lyckades båda. Våldsmannens vild-
het blef dock mindre pointerad af hr de
Wahl än den vidtberestes polityr. Och
någon man i revolution var han ingalunda.
Barbaren kom icke heller tillräckligt till
sin rätt för att man skulle känna, att detta
klumpiga utpressningsförsök, denna bestia-
liska brandskattning, som är klämmen i
dramat, sprungit fram ur Prinzivalles hjärna
och icke tillkommit blott för att författa-
ren skulle få göra en sensationel episod-
pjes. Det låg något förfinadt öfver Prinzi-
valle, som försvagade tilltron till hans naiva
känslolif. Hr de Wahl valde som vanligt
att icke belysa inifrån utan spela situa-
tionsvis, och man måste snart tro, att han
icke kan annat. Men därmed äro hans
gränser definitivt utstakade, och de loford
och den kritik han kan komma att få, se-
dan man väl uppgifvit hoppet om hans
växt, må skrifvas af dagspressen. Pittoresk
var hr de Wahl som Prinzivalle, och stän-
digt till påseende. Skön var han, ung och
äfven varmblodig, men af psykologiska in-
sikter och konstnärlig gissningsförmåga
märkte vi bra litet. Det finns något i hans
spelsätt som motsvarar hvad som menas
med att uppträda verseradt i sällskap.
Fröken Lundeqvist hade mycket emot
sig som Vanna, men man märkte granne-
ligen, att hon visste, hvad det var, och käm-
pat för att öfvervinna det. Hennes per-
sonlighet flög en till mötes i många en-
staka repliker. Man gladde sig för hvar
gång som vid mottagandet af angenäma
budskap. Man hölls icke fången af henne.
Hon fascinerade en på intet vis. Men man
kände de själsliga dimensionerna hos henne
och var nöjd. Relativt! —
Guido är den absolute äkta mannen. Så
inskränkt, så oförmögen att se en mot-
parts rätt, så monoman på sin äganderätt
till hustrun, så andligt underlägsen som
denne Guido är, blefve det onekligen ett
minus i det intressanta hos Vanna, om hon
verkligen kunnat älska honom. Men hon
har endast varit behärskad af honom. Hon
har som en drottning hyllat det folk, som
hyllat henne, och hennes man har varit
den främste bland hennes folk. Men hon
har icke genom honom känt i sitt hjärta
hvad kärlek är. Därför blir det nästan
alltför själfklart, att striden cm henne skall
utfalla till Prinzivalles förmån.
Förr hade man för att illustrera den
onda principen i en teaterpjes teaterbof-
ven. Här ha vi teaterdåren. Ty så pato-
logiskt otillräknelig, så orimligt oförmögen
af all resignation som Guido är, han en-
dast rasar, blir han nästan såsom en ma-
rionett, som drifves genom ångmaskin. Pro-
blemet i dramat faller bort. Det blir in-
gen bevisföring, som kan hålla oss i spän-
ning rörande hur det bor gå. Spänningen
blir blott hur det går. Men därmed ha
vi ej blifvit djupare tagna än att vi följa
dramat med nyfikenhet. Vi se en rad ta-
blåer, och frågan blir bara, hvilken som
blir den sista.
Detta innebär en grav anmärkning mot
Maeterlinck som dramaturg, då han ju pro-
klamerat sig som föregångare och velat
införa det verkligt intressanta äfven på
scenen. Man kunde tro, att han tröttnat!
Hr Klintberg spelade Guidos roli un-
der en ihållande störtskur af vrede. Hans
mask var från början lagd till en upprörd
min. Nyanserna i hans mimik, som eljes
skulle kunnat bidra till att bryta enformig-
heten, gingo därför för åskådaren förlorade.
Stämmans hetsiga tonlopp, replik på replik,
tröttade oss. Men när en gång skådespe-
larna, och det blir kanske snart nog, våga
förstå, att stor scenisk verkan på moderna
människor bäst vinnes genom dämpandet af
kraften och genom att ge fullgiltigt bevis
för att de sitta inne med oförbrukade till-
gångar, skall säkert äfven hr Klintberg
kunna spela brutalitetsroller utan att bru-
talisera publiken, helst som han har den
för en aktör utomordentliga personliga för-
månen att icke genom sina felgrepp väcka
vår antipati, låt vara att han ej ökar vår
sympati genom dem . . .
Att hans uppträdande som Guido i
»Monna Vanna» faktiskt kommit att stadga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
