Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
4O7
spelade fru Hennings två unga fruar: Emilie
i Esmanns Kära släkten och Nora i Ett
dockhem. Hennes frigjorda elegans och
glada lynne vann allt det hos oss, som en
karaktär sådan som Emilies kan vinna, och
det är ju icke så litet. I sista aktens slut-
scen, där hon för sin systers talan gent
emot fadern och en flock societetsförgiftade
anhöriga, spelade fru Hennings med ett
flammande lif, som satte våra händer i
rörelse till applåd, äfven om vi på samma
gång måste rycka på axlarna åt den goda
saken. Det finns ju moraliska sanningar,
som ej längre ha förmågan att elda vår
rättfärdighetskänsla. Det finns till och med
sociala problem, som mistat makten att
upphetsa oss, ehuru de ännu äro långt ifrån
lösta. Därför fick Nora gå sin väg från
sin man och sina barn utan att vi svarade
med annat än ett litet leende, såsom när
vi få oss någon gammal barnsaga föreläst,
sedan vi längesedan vuxit fram till annan
lektyr. Eljes gjorde fru Hennings onek-
ligen slutaktens uppgörelsescen med väl
spelad exaltation, om hon också icke lyc-
kades utplåna den misstämning vi råkat i
genom hennes spel i de två föregående
akterna.
Nora är visserligen en yrhätta, men hon
kråmar sig icke för väggarna. Hon kråmar
sig kanske icke alls. Hon skall ej heller
i hvarje sekund påminna åskådaren om att
hon vet hvar han sitter, ty det stör honom
att märka sig så uppmärksammad, och när
hon utför sina gester, skall hon icke göra
dem som små trollkonststycken af snabb-
het och verv. Vidare i öfverensstämmelse
härmed bör hon icke, när hon vill ge Hel-
mer en klapp på kinden, göra det så hårdt,
att Helmer i ett ögonblick förvandlas till
hr Palme, som får sig en smäll, och i ett
dialogdrama sådant som »Ett dockhem» ver-
kar det också i hög grad obehärskadt att
i scenen med barnen låta dessa framträda
så suveränt, att det hela under flera minu-
ter förefaller att vara ett frispektakel, för
att nu inte tala om att när man är nog
olycklig att nödgas spela på en scen mot
ett femårigt barn, som naturligtvis inte har
den ringaste uppfattning af hvad som för-
siggår, man måste göra det med den yt-
tersta diskretion. Eljes röjer man en all-
deles felaktig uppfattning af hvad det vill
till för att vidmakthålla något så ömtåligt
som åskådarens illusion. Barnet är en
Fot. G. Borgen, Kristiania.
FRU WETTERGREEN SOM HEDDA GABLER. NORSKA
NATIONALTEATERNS GÄSTSPEL Å KUNGL. TEATERN.
lefvande kuliss — en af orsakerna till att
dess namn ej upptages på programmet.
Lefvande kulisser verka i regel störande,
äro alltså förkastliga. De äro för svåra att
handtera, ty skådespelaren skall använda
dem så, att han målar sig själf med dem.
Själfva betyda de intet och få icke betyda
något. Ibsens missgrepp att föra in barnen
på scenen bör i alla händelser icke förvär-
ras genom att pointeras så som af fru Hen-
nings, om det också skedde för att få mot-
satsverkan riktigt bjärt, när Krogstad strax
därpå gör sin entré och glädjen upphör. . .
En effekt, som öfverdrifves, slår som
bekant ihjäl sig själf.
Men om fru Hennings spelat »Ett dock-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
