Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
HENNING VON MELSTED.
Fot. K. Anderson, Kristiania.
FRU DYBWAD SOM MARIA I »PAA STORHOVE».
NORSKA NATIONALTEATERNS GÄSTSPEL Å
KUNGL. TEATERN.
hem» en smula som förströelsepjes, hvar-
igenom den bärande idéns brist på bä-
righet icke doldes, när turen kom till
Genga?igere och hon trädde fram mot oss
som fru Alving*, kändes det som om hen-
nes föregående repertoar tjänat endast till
att sätta ner våra förväntningar för att vi
skulle tillbörligt förvånas. Fru Al ving blef
hennes fullständiga seger. Först och främst
var hon en vacker matrona, icke det ringa-
ste förlandtligad, utan elegant såsom en dam
anstår och på samma gång myndig som
en gårdsfru. Gent emot de båda männen,
* Porträtt af fru Hennings som fru Alving
finnes i denna årgång af Ord och Bild, sid. 222.
sonen och hennes ungdoms älskade, var
hon ömsom moderlig och ömsom ung
.....kvinna. Det fanns ibland något graciöst i
hennes omvårdnad om Osvald, som mildrade
det fasansfulla och lät oss se på det ohygg-
liga sammanhanget med samma vemodiga
resignation, som när vi se ett träd efter en
tid af ostördt spirande plötsligt stanna af i
växten och vissna. Det ärftlighetsteoretiska,
som så länge talat i »Gengangere» med en
predikans hela högtidlighet och någon gång
nedbragt det väldiga stycket till dramatisk
föreläsning, tvangs genom fru Hennings spel
mera i bakgrunden, under det att det gri-
pande i en moders sorg blef det väsentliga
och det som bakom händelsernas skiftande
spinning höll lifvet och intresset vid makt.
All lust att föra märkarehammaren och
pricka försvann, och man kände sig beredd,
när ridån föll, att ge de öfliga tecknen till
full och oinskränkt erkänsla.
Detta, sagdt innan de norska skådespe-
larne vant kritik och publik vid att visa
en stundom väl obegränsad entusiasm, be-
tyder ganska mycket. Om vi jämföra fru
Hennings prestation som fru Alving med
fru Wettergreens som Hedda Gabler, måste
man tycka, att fru Hennings, om hon den-
na gång vid sitt besök i Stockholm icke
fått mindre erkännande än hon förtjänat, i
alla händelser icke fått ett dugg för mycket.
Fru W^ettergreen gaf Hedda Gabler och för-
klarade hennes trötthet, hennes ända till
galenskap gångna leda vid världen och sitt
eget kött. Hon rörde sig med en tyngd
som om hon bure i sitt sköte detta barn,
som tanten så ifrigt frågar henne efter och
som Hedda själf väl i så fall måste be-
trakta såsom ännu en anledning att äckla
sig riktigt grundligt öfver den löjliga in-
vention, som heter lifvet. Emot bristen
på ungdom i hennes uppträdande är ingen-
ting att anmärka utan tvärtom, om man
anser, att Hedda Tessman är Hedda Gabler
i ruiner. Men när Ibsen gripit Hedda just
vid den tidpunkten i hennes lif, då hon
genom ett nära ettårigt äktenskap fått klar
blick för futtigheten och händelselösheten
i det kommande, så kan orsaken härtill
vara den, att Hedda då först kan anses ha
gjort alla de erfarenheter, som ingå i en
modern människas tillvaro. När hon det
oaktadt fasthåller vid sitt kraf på att lifvet
skall ge henne något, som det är något
bevändt med, blir hennes oförmåga att finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
