Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Melsted, Henning von: Från Stockholms teatrar. II, III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRAN STOCKHOLMS TEATRAR.
4O9
detta icke en enskild felvuxen människas
bankrutt utan hela den tänkande mänsklig-
hetens resignerade uppgifvande af det hela.
Ser man rollen så, då önskar man att få
det lefnadskraftiga hos Hedda Gabler, i för-
ening med hennes förnäma ringaktning för
det nonsens lifvet bjuder såsom material åt
denna kraft, starkare framhäfdt. Så som fru
Wettergreen spelade blef Hedda snarare en
oförståndig och uttråkad kvinna, som söker
ta hämnd på ödet och blir löjlig och ser
sin löjlighet och trasslar in sig och —
skjuter sig för att komma ifrån alltsammans.
När assessor Bräck just före ridåns fall ger
luft åt sin häpnad öfver hennes själfmord,
blir det blott hans öfverraskning öfver att
det kunde gå så illa, och han står där
snopen! Enligt min mening borde han ha
stått äfven slagen af den upptäckten att i
detta kvinnoöde, som han sökt sköta med
en drifven biljardspelares rutin, rört sig
krafter af stor räckvidd, krafter som han
trots all sin skeptiska klarblick icke varit
vuxen att leda till sin fördel, äfven om
han förstått dem.
Min invändning emot fru Wettergreens
tolkning af rollen är den, att man icke fick
hennes Hedda allvarlig nog, men å andra
sidan ej heller så komiskt verkande, att man
Fot. Fr. H. Rasmussen, Kristiania.
HALFDAN CHRISTENSEN.
Fot. Fr. H. Rasmussen, Kristiania.
AAGOT DIDRIKSEN.
kunde vara fullt säker om skådespeler-
skans åsikt. Emot min uppfattning kan ju
invändas en hel del med stöd af replikerna,
men i stycket sägas också nästan alla tänk-
bara repliker. Att fru Wettergreen blåste
lif i dem är ju odisputabelt, om också icke
ett sådant lif som det jag med tanke på
den ibsenska andens läggning i allmänhet
ansett mig ha haft rätt att önska. För
öfrigt gäller det nog om hvarje mera be-
tydande dramatiskt verk, åtminstone i tvek-
samma fall, att det bör spelas på sådant
sätt, att det med hänsyn till den tid, i hvilken
det uppföres, blir som mest intressant. Det
synes mig vara det enda medlet att hålla en
konstnärlig skapelse lefvande genom åren.
Hedda Gabler blef genom fru Wetter-
greens framställning en väl tolkad, uppröran-
de anekdot, men något djupt skakande själs-
drama blef det knappast. Däremot tycktes
mig fru Wettergreens behandling af Lydias
sagofigur i Laboremus konstnärligt stark, klar
och slående. Hennes repliksägning var ju
äfven i »Hedda Gabler» naturlig och påfal-
lande säkert afvägd, (jag har haft tillfälle att
å annat ställe i den svenska pressen yttra
mig ingående därom), men i »Laboremus»
märkte jag detta något, som berättigar hen-
ne till medarbetarskap med en modern
diktare af Björnsons rang, och ett bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
