Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Lundberg, Ellen, f. Nyblom: En höstmarknad vid Castello di San Martino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
ELLEN LUNDBERG F. NYBLOM.
bondkvinnor, som i andaktsfull glömska
af den yttre omgifningen ligga försänkta
i bön.
Där utifrån komma stötvis några
skrällande ackord från musikkårerna, men
de studsa tillbaka mot slottets murar,
och sorlet där ute ljuder blott som ett
eko hit in i borggårdens fristad.
Och så lider dagen! Kommersen fort-
går alltjämt. Stojet, sorlet, ropen, mu-
siken, allt ljuder ännu oförtröttadt och
stiger mot himlen med den sky af hvitt
damm, som röres upp från de torra
vägarna; men med skymningen stillar
det af, och när mörkret kommer —
plötsligt och oväntadt, som det kom-
mer här nere i södern —, har lifvet
mojnat betydligt, och hopen är nästan
skingrad.
Endast försäljarna och de »uppträ-
dande artisterna» med familjer finnas
kvar och bereda sig att ännu en gång
tillbringa natten under bar himmel.
När kvällen är inne, bege vi oss ut
på ängen och gå rundt i mörkret bland
de små rykande oljelamporna för att se
på och lyssna till denna underliga skara
hemlösa människor, som likt nomader
slå upp sina bopålar än här och än där,
ströfvande landet rundt och liksom snig-
lar i människoform förande med sig hus
och hem.
Öfver allt lysa koleldar, och kring
dem ser man silhuetter af krokryggiga,
kroknästa gummor, magra kvinnor och
starka seniga karlar, och ingenstans sak-
nas skaror af glupska, smutsiga barn,
som rifva åt sig maten med fingrarna
och slåss som vildar.
I salustånden har man fällt ned bor-
den och lagt undan varorna, och vass-
mattan hänger nu framför öppningen
mellan pelarna och bildar yttervägg till
det trånga båset. Där bakom lyser det
svagt, och man hör skratt och prat, kär-
leksgnabb och heta uppträden, där de
vreda rösterna stiga och sjunka med pa-
tetiska accenter. Vi hejda oss utanför
en af de fläktande mattorna. Där in-
nanför äro tydligen tre som samtala;
först en trätande, upprörd mansröst, så
svarar en kvinnoröst, svagt och undfal-
lande, och dess emellan ljuder ett för-
smädligt, fnissande skratt, då och då af-
brutet af den kvinnliga stämman, som
säger med gråten i halsen:
»Ja du, du kan skratta, du, — men
mig gör det ondt i själen!-» Det gör
också mig ondt om den osynliga stacka-
ren, och jag tycker mig höra hennes
röst, ännu medan vi aflägsna oss.
Under saluborden och under vagnarna,
bakom lårar och tygtrafvar, öfver allt,
där det finnes en skyddad vrå, har man
trängt ihop sig och sofver, i de mest
michel-angeloskt invecklade ställningar,
djupt och tungt efter dagens mödor un-
der den stjärnströdda himlen. Småbar-
nen ligga hos sina mödrar, och man ser
knappast ens nästippen af dem, så väl
inbyltade och omlindade äro de.
I de grupper, där man ännu ej lagt
sig till ro, finnes nästan öfver allt en
sångare.
Man hör ofta bra röster, men sångarna
använda sina stämmor med en så öfver-
drifven kraft, att det förefaller som om
deras mål vore att spränga strupen. Nä-
stan alla visor handla antingen om svart-
sjuk kärlek eller om gendarmerna, som
vilja sätta »en stackare» i fängelse, och
dessa »gendarmsånger» sluta nästan all-
tid med några så hj ärtslitande, ångest-
fulla toner, att det gör en beklämd att
lyssna till dem. Det är som om il po-
veretto redan hade rättens tjänare i hä-
larna på sig och icke såge någon utsikt
att undkomma. Efter hvar sång följer
en liflig diskussion om sångens värde
och innehåll, och det är mer än egen-
domligt att lyssna till åhörarnas naiva
resonnemang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
