Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Bergström, Hjalmar: Några betraktelser med anledning af professor Höffdings »Religionsfilosofi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA BETRAKTELSER M. ANL. AF PROF. HÖFFDINGS »RELIGIONSFILOSOFI». 461
med den så kallade animismen, hvilken
förekommer hos de lägst stående folkslagen
och yttrar sig darr, att de viktigaste till-
dragelserna i världen tillskrifvas personliga
väsendens (själars) ingripande. Hit höra
fetischism och spiritism. De gudar, som
dyrkas inom dylika samfund, äro hvad man
kallar ögonblicksgudar. På ett något högre
stadium dyrkas specialgudar. Hvarken ögon-
blicksgudar eller specialgudar äro fullkom-
ligt försvunna inom de högre religionssam-
funden. Sålunda måste vi väl alla, om vi
rannsaka vårt minne, medgifva, att vi i vår
barndom då och då voro fetischdyrkare,
och hvad specialgudarna angår, ersättas de
i katolska länder den dag i dag är ofta af
helgon. Språnget härifrån till polyteism
förefaller nu inte långt, om det än är ett
särdeles betydelsefullt steg. Öfvergången
från polyteism till monoteism finner förfat-
taren icke så svår att psykologiskt begripa,
som man har velat göra den till, och han
anser med rätta, att det icke heller före-
ligger någon anledning att göra särskild
affär af den, alldenstund det är ganska tvif-
velaktigt, om de verkligen befintliga högre
religionerna äro så monoteistiska, som de
vilja ge sig sken af. Den verkligt genom-
förda monoteismen är snarare af filosofiskt
än af religiöst ursprung.
I ett intressant kapitel om den reli-
giösa erfarenheten och traditionen påvisas
det beroende, hvari till och med de ur-
sprungligaste religiösa personligheter (reli-
gionsstiftarna och reformatorerna) stå af sin
tids härskande tradition, och det framhål-
les, att deras betydelse mera ligger i deras
enastående förmåga att i sig förnimma ti-
dens hela religiösa behof och gifva detta
ett plastiskt uttryck än i att egentligen kom-
ma med något alldeles nytt.
Jag vet icke, om det någonsin blifvit
närmare undersökt — man har helt natur-
ligt i alla tider haft sin uppmärksamhet
hufvudsakligen riktad på innehållet i Kristi
lara; men hvad har icke det haft att be-
tyda, att Jesus ägde så utpräglad poetisk
förmåga — förmåga att finna det träffande
uttrycket, förmåga att skapa stämning, så
som det lyser oss till mötes i evangelium,
hvar gång han utvecklar sina idéer! Har
det icke varit medverkande orsak till att
hans ord blefvo ihågkomna åratal igenom,
innan de upptecknades, och stå de icke
fördenskull ännu i denna dag som plastiska
konstverk, dem tiden icke har åldrat?
Om Jesu verksamhet i dess historiska
sammanhang säger Höffding följande: »Vi
äro afskurna frän kännedomen om det inre
lifvet hos Jesus af Nazaret före hans offent-
liga framträdande. Men hur än hans känslo-
lif har utvecklat sig, så har han till dess
uttydning och utformning anknutit sitt folks
traditioner. I bergspredikan framställde han
den etiska läran som ett förinnerligande och
ett förandligande af den mosaiska lagen.
I Messiasidén fann han ett uttryck för sin
gärning och sin plats i historien. I de ki-
liastiska förväntningar, som måhända från
parsismen till judendomen fortplantade för-
hoppningar om ett kommande fulländnin-
gens rike, fann han former och bilder för
det stora hopp han inplantade hos mänsk-
ligheten».
Under det Jesu förhållande till tradi-
tionen detta oaktadt måste kallas någor-
lunda fritt, uppstår ett rent tvångsförhål-
lande gentemot den personliga religiösa er-
farenheten, så snart kyrkan är organiserad.
Från den stunden är det traditionen som
uteslutande afgör, om en erfarenhet är re-
ligiös sanning.
Detta förhållande får sin stora betydelse
för de ursprungliga personligheterna inom
kyrkan, som t. ex. Augustinus, ty för dem
gäller det att pressa in sin egen rika er-
farenhet inom den gifna ramen. En säker-
hetsventil fann Augustinus i den öfverty-
gelsen, att icke allt i den heliga skrift be-
höfver uppfattas bokstafligt — att det finns
något som heter symbolisk utläggning.
Fastän Höffdings »Religionsfilosofi» är
långt ifrån att vara någon agitationsskrift
utan genomgående affattad i den lugna un-
dersökningens klara, litet kyliga språk, mär-
ker man dock ständigt en underström af
starkt personligt intresse, en underström
som stundtals tränger upp till ytan. Själfva
ämnet för naturenligt detta med sig. Det
är klart, att flere och djupare sidor af ens
personlighet komma med i spelet, när man
dryftar de spörsmål, som angå själfva lifvets
värde och betydelse som helhet, än när
man söker lösa ett enstaka specialproblem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
