Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Bergström, Hjalmar: Några betraktelser med anledning af professor Höffdings »Religionsfilosofi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
HJALMAR BERGSTRÖM.
Ett särskildt varmt skrifvet parti af bo-
ken är slutkapitlet, hvars öfverskrift och
ledmotiv, »Vi lefva på verkligheter», upp-
ställes som ett slags motsats till Heegaards
»Vi lefva på möjligheter».
Författaren häfdar här med mycken vär-
me det närvarande lifvets rätt och det när-
varande lifvets betydelse, oberoende af om
det finnes ett annat lif efter detta eller ej.
Gentemot grubblerier öfver ett lif efter dö-
den inpräntar han berättigandet af ett »Be-
kymren er icke för morgondagen». Han be-
känner, att för honom mister lifvet icke sitt
värde, äfven om det skulle sluta med det
lif vi känna af erfarenhet, liksom det fort-
farande skall vara värdt att lefva, äfven om
vi aldrig fa lösning på de gåtor det upp-
ställer.
En dylik bekännelse har sin stora be-
tydelse. Det verkar alltid med en viss vikt
och därför som motvikt till motsatta på-
ståenden från annat håll, när en man, som
har tänkt igenom lifvet, på höjdpunkten af
sin mogna ålder förklarar, att han finner
mening och värde i lifvet inom ramen af
det vi känna till. Det har alltid sin be-
tydelse, att en står upp och vittnar.
Men denna personliga ståndpunkt har
äfven präglat författarens hela undersökning,
och tanken på lifvet efter döden som en
sporre till religiösa tankar — och det är
kanske ändå, om vi kunde ransaka hjärtan
och njurar, en af de mäktigaste sporrar
som finnas — spelar en jämförelsevis ringa
roll vid hans betraktande af religionerna.
Och likväl har säkert religionernas makt
öfver massorna under tidernas lopp till stor
del varit betingad däraf, att de lämnade
svar på frågan: hur skall det gå mig efter
döden? Eller inskränktare: skall jag en gång
ställas till räkenskap för mitt lif? Man kan
icke komma ifrån detta: för många, många
människor är religion det som tar vid, där
de borgerliga strafflagarna upphöra. Det
ligger en juridisk tankegång i deras reli-
giositet. Jag skulle kunna tänka mig »syn-
dare» längta efter domen (»Herrens dom»),
liksom förbrytare kunna längta efter jor-
diskt straff.
Frågan om det låter sig uppställas en
definition på religion, som verkligen kunde
passa in på allas religiösa behof, får läm-
nas därhän. Satsen om tron på värdets
bestånd synes Höffding hufvudsakligen be-
gränsa till tro på värdets bestånd inom den
tillvaro vi känna. Det kan vara, att sat-
sen i denna form kommer att passa in allt
bättre och bättre, att den med andra ord
finner sitt fulla uttryck i framtidens reli-
gion. Men om vi se på de religioner, som
faktiskt ha spelat en roll, komma vi då ej
sanningen minst lika nära genom att säga,
att religion är uttryck för ett djupt rotadt
behof hos människan att tro på värdets
bestånd utöfver det lif vi känna?
Man kan icke rätt gärna sysselsätta sig
med en bok om religionsfilosofi utan att
ledas till tanken på de religiösa spörsmå-
lens ställning i våra dagar. Jag kan icke
heller neka mig att säga mitt ord i ämnet.
Det har för någon tid sedan, efter hvad
jag sett af tidningarna, ingått en adress från
en samling troende lekmän till Danmarks
biskopar. Undertecknarna, som äro anhän-
gare af helvetesläran, ha icke känt sig till-
fredsställda af biskoparnas vaga uttalanden
rörande denna punkt med anledning af Har-
boöreprästens bekanta uppträdande. Denna
affär är ett exempel bland många på en
demokratisk tendens inom ledningen af kyr-
kans angelägenheter i de protestantiska lan-
den, hvilken äfven Höffding omtalar i sitt
arbete: »I den protestantiska kyrkan är det
mer och mer lekmän och lekmannapredi-
kanter som behärska det religiösa lifvet.
Kontrollen öfver prästernas rättrogenhet
föres inom protestantismen vida mer af lek-
männen än af de kyrkliga myndigheterna.
Äfven till teologien sträcker sig detta in-
flytande, i det prästerna, som själfva kon-
trolleras af lekmännen, fordra inflytande på
besättandet af teologiska professurer.»
Dylika företeelser kunde ju icke tänkas
inom den katolska kyrkan, hvars ledning
är absolut aristokratisk.
Man må tycka hvad man vill om den
katolska kyrkan — men den är uppförd
med en arkitektonisk konsekvens, som im-
ponerar. I jämförelse med den äro alla
andra kyrkoorganisationer fuskverk. Den
är beundransvärd. Trosstridigheter äro ute-
slutna, eller de nå i hvarje fall till en lös-
ning, en otvetydig lösning — tack vare
påfvens ofelbarhet, slutstenen på den katol-
ska kyrkans pyramidaliska byggnad. Den
katolska kyrkan kommer aldrig att störta
samman, den är hvarken hastverksarbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
