Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Sirén, Osvald: Giorgione. Några minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
OSVALD SIREN.
dödsår (1510), men hans födelseår är
fortfarande ämne för meningsskiljaktig-
heter*, och beträffande hans lif känner
man snart sagdt ingenting med visshet.
Vasari berättar visserligen både ett och
annat om Giorgiones lif och verksamhet,
särskildt framhäfvande hans romantiska
sinnelag och känsla för det täcka könet
samt hans framstående musikaliska be-
gåfning, hvilka gjorde honom till en
gärna sedd gäst i förnäma kretsar, där
han sjöng och spelade luta, men — den
gode Vasari hade ingen förstahandskun-
skap om de venezianska målarna, allra
minst om dem, som varit döda nära ett
halfsekel, då han utgaf sin konsthistoria.
Efter Vasari ha Ridolfi och många
senare författare upprepat de romanti-
serande berättelserna ur Giorgiones lif
och bl. a. utbredt den fantastiska upp-
giften, att han skulle varit oäkta son
till en medlem af den venetianska adels-
familjen Barbarelia. Namnet »Barba-
relli» får Giorgione emellertid först år
1648 (hos Ridolfi). i samtida dokument
kallas han blott Zorzon (eller Zorzi) da
Castelfranco. Vasari skrifver, att han
kallades Giorgione = den store Georg
såväl på grund af sin resliga, sköna ge-
stalt som på grund af sin stora själ.
Och likväl, trots allt dunkel! Huru
intimt tycka vi oss ej känna Giorgiones
väsen och personliga temperament,, sedan
vi stått inför hans förnämsta arbeten.
Där bor i dem alla samma veka, varma
konstnärsande, samma svårmod och ljusa
ungdomsdröm. Liksom en lyriker blot-
tar sin själ för oss i sina verser, så öp-
pet och omedelbart har äfven målaren
gifvit sig själf i alla sina verk. De äro
genomdallrade af pulsslag från ett varmt
hjärta, vi känna bakom dem en männi-
ska, en ung människa, som lefvat för
* Crowe & Cavalcaselle samt Bode säga
»före 1477». Vasari uppger år 1478, Herbert
Cook år 1477 o. s. v.
länge sedan och dock träder oss så nära
genom sina djupa, oförsvagade känslor,
bundna i en mästerlig form.
Trots att oktober månad redan led
mot sitt slut, var det strålande sommar-
väder med gassande sol öfver dammiga
vägar den dag jag vandrade in i den
lilla staden, belägen ett par mil nord-
väst från Venedig, halfvägs mellan haf-
vet och alperna. Castelfranco vore knappt
annat än en större landtby med låga,
gulhvita hus och ett ödsligt torg, om
den ej ägde sitt gamla medeltidskastell
med tjocka tegelstensmurar och väldiga,
fyrkantiga hörntorn. Öfver murarna
växer ett yfvigt vildvin, som i höstsolen
lyser med en härligt djupröd ton. Rundt-
omkring kastellet flyter den lilla Musone-
floden, lugn och idyllisk, skuggad bitvis
af höga, gamla träd.
Hela nejden är mjuk och fager. Grön-
skan är så ljus och dagern smekande
mild och klar, ej så fuktig och skim-
rande som i Venedig. Långt i fjärran
kan man skönja Alpernas stora, blågrå
silhuett, och vid mycket klart väder sä-
ges man äfven kunna se Venezias la-
guner och hafvet från Castelfrancos mu-
rar. Den är sällsamt vek och lyrisk
denna natur för att vara italiensk. Man
förstår så väl, att den i folkspråket fått
namnet »valle amorösa».
Först här i Musonedalen kan man
äfven riktigt göra lefvande för sig Gior-
giones konstnärstemperament, hans na-
turkärlek och ungdomsvarma romantik.
Denna natur ger verklighetens bakgrund
och lifvets färger åt hans få bevarade
konstverk, det är den som inspirerat
honom till några af de oförlikneliga land-
skapsvyer vi känna från hans förnämsta
bilder.
För Giorgione voro kärleken och na-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
