Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Sirén, Osvald: Giorgione. Några minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GI0RG10NE.
467
turen konstens urkällor, allt hvad han
skapat har först lefvat för hans blick
och i hans hjärta, hembygden — Ca-
stelfranco med omnejd — återfinnes mer
eller mindre tydligt i mer än en af bak-
grunderna på hans taflor.
Den bild, där vi tydligast kunna iakt-
taga detta, är den s. k. »Giorgiones fa-
milj» hos principe Giovanelli i Venedig.
Man har ansett motivet till denna tafla
vara mytologiskt, man har kommit med
olika gissningar och lärda förklaringar —
professor Wickhoff har t. o. m. sökt be-
visa, att bilden framställer Adrastes som
igenkänner Hipsipyle såsom amma* —
och dock synes mig den gamla benäm-
ningen »Giorgiones familj» vackert och
väl karaktärisera bilden.
En ung, nästan alldeles naken kvinna
sitter på gräsmattan vid en flodbrädd
och håller sitt barn vid bröstet. Till
vänster, närmare förgrunden, står en smärt
yngling, stödd på en lång staf, betrak-
tande modern med barnet. Midt emel-
lan båda figurerna flyter en smal flod,
kantad af lummiga träd och i mellan-
planet öfverbyggd med en träbro. Längre
mot bakgrunden på flodens högra strand
lysa hvita byggnader, en kyrkokupol
samt en kastellmur med väldiga torn i
det skarpa ljuset af en blixt, som skär
genom molnen. Utan svårighet igen-
känna vi landskapet: Castelfrancos ka-
stellmur och den lilla Musone-floden,
sedda från bortre sidan, om än tornen
och murarna i dag äro mera förvittrade
och öfvervuxna med grönt än på Gior-
giones tid, och om än domen fått under-
gå betydande förändringar sedan dess.
Med sin unga hustru och deras först-
födde har målaren företagit en vandring
utåt landet. Värmen och kvalmet ha
lockat hustrun att kasta af sig kläderna,
kanske till ett bad i floden, men plöts-
ligt har en åskby öfverraskat dem och
* Motivet ur Statius: Thebais, 4:e boken.
skrämt den lille tätt intill modern. —
Hvad är väl naturligare än att målaren
velat fästa på duken denna egendomliga
naturstämning, som ger äfven åt figu-
rerna mera af dröm och aning än det
klara solskenet? — Ungefär så tyckes
bilden själf tala till oss, och på så sätt
ha äfven forskare som Emile Michel och
F. Leitschuh förklarat den.
Dock, hvarför är den unga modern
så djupt sorgsen? Emedan barnet snart
måste dö — svara en del forskare. De
se i bilden en illustration till en gammal
berättelse om soldaten och hans oäkta
hustru, hvilkas barn enligt samhällets
lagar ej får lefva öfver en viss ålder.
Måhända är deras tolkning riktig, men
den utesluter ingalunda möjligheten att
Giorgione hämtat naturmotivet och mo-
dellerna ur sin närmaste omgifning.
Hvarje gång jag fått tillträde till prin-
cipe Giovanellis vackra, gotiska palats
och stått inför denna bild, hvars tjusning
är så fin som den halfsvunna drömmens
och dock framkallad af så enkla medel,
har jag känt som en fläkt lyrisk ung-
domsvärme slå emot mig. Taflan har
samma förmåga som de flesta inspire-
rade konstverk: att hos den mottaglige
betraktaren framkalla en genklang af
samma stämning och känsloackord, som
en gång tvingat konstnären att skapa.
Giorgione har ej frestats till någon
patetisk deklamation öfver det storslagna
åskvädret, såsom de flesta andra målare
vid framställandet af en dylik naturstäm-
ning. Med få, behärskade toner i brunt,
grönt och blått återger han naturalis-
tiskt det dofva kvalmet, som tynger
öfver träd och växter, och molnens
djupa skuggor öfver marken. Själfva
blixten är ej en fantastisk zig-zag-linje
utan en naturtrogen, vågig stråle. Och
huru väl sammansmälter ej naturens hot-
fullt dystra stämning med de sorgsna
människornas!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
