Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konst - Sirén, Osvald: Giorgione. Några minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
OSVALD SIREN.
Jag tror det är denna harmoniska
samklang mellan landskapet och figu-
rerna som mer än annat ger bilden
dess gripande, starka karaktär, det är
dess djupa enhetlighet som gör den så
själf klar, som säger att den måste må-
las sådan och icke annorlunda. Knap-
past har någon senare målare förmått
skildra ett oväder mera öfvertygande och
med så sköna, lidelsefria uttryck.
Bilden är typisk för Giorgiones konst-
närsbegåfning. Hans romantiska dik-
tarsinne söker alltid hjälp i naturen för
att ge form åt en stämning, och han sö-
ker sammansmälta människorna med de-
ras omgifning. Han utvidgar och för-
djupar i hög grad »landskapets» bety-
delse och uttrycksmöjligheter. Visser-
ligen hade redan tidigare venetianska
målare som Giovanni Bellini, Giambat-
tista Cima, Alvise Vivarini och Marco
Basaiti infört naturen direkt i bakgrun-
derna i sina taflor, och med synbart in-
tresse ägnat sig åt landskapsstudier, men
de saknade ännu den lefvande känslan
för en organisk samhörighet mellan män-
niskorna och naturen, de kunde ännu
icke se »landskapet» genom rent sub-
jektiva glas.
Men låtom oss återvända till Castel-
franco! Där hänger i den nyligen re-
staurerade domens kor, tämligen högt
uppe på den kala, hvita väggen, en half-
stor bild, framställande madonnan på en
hög tron, omgifven af St. Franciscus
och St. Liberale; i bakgrunden utbreder
sig ett öppet strandlandskap.*
Äfven utan att veta det, skulle man
här lägga märke till att det är en ung
och ovan konstnär som komponerat
taflan. Kompositionen saknar kraft och
sönderfaller i två delar: upptill madon-
nan och nedanför de båda symmetriskt
ställda helgonen. Figurerna bilda till-
* Målningen är i sin helhet afbildad i Ord
och Bild, 7:e årg. sid. 147.
sammans en spetsig triangel men kunna
icke sägas stå i närmare samband med
hvarandra och verka allt för små i den
vida rumskompositionen. Alla tre äro
sedda perspektiviskt nedifrån, under det
att synpunkten för landskapet är tagen
mycket högt. Äfven detta bidrager att
sönderstycka taflan.
Men all denna nybörj armässiga stel-
het och tafatthet glömmer man små-
ningom, när man börjar fördjupa sig i
verkets enskildheter och söker tillgodo-
göra sig dess ädla, själfulla högtidsstäm-
ning. Det är en sann andaktsbild, utan
att kunna kallas religiös i vanlig me-
ning.
Enligt en gammal, välbestyrkt upp-
gift, som numera är omöjlig att kon-
trollera, emedan bilden är fastskrufvad
vid väggen, bär den på frånsidan föl-
jande inskrift:
Vieni Cecilia,
Vieni t/affretta
II tuo faspetta
Giorgio. —
En egendomlig strof på en altartafla!
Hvad syftar den väl på, hvad innehål-
ler den? Är det verkligen den unge Gior-
gio som här tecknat sin kärlekslängtan
äfven i ord? Man vore frestad att tro
det — trots all osannolikhet —, så in-
nerligt, nästan svärmiskt, som den unga
madonnan är målad, återger en konstnär
blott den han älskar.
Hon är späd och fin, en moder på
ett par och tjugu år, drömmande, halft
världsfrånvarande, såsom de flesta af
Giorgiones mera betydande figurer. Hon
är en jordisk kvinna, snar till älskog
och heta kyssar, men hennes väsen är
rent som glansen af hvita liljor och hen-
nes blick, som är halft beskuggad af de
stora ögonlocken, återspeglar en djup
och tonfylld själ.
En mer harmoniskt skön och käns-
ligt formad ansiktstyp än den unga ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
