Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Ruhe, Algot: Bundet spel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BUNDET SPEL.
545
ning på denne man — intet stod att
hitta, ej ett vänligt utbrott, ej en lik-
nöjd min. Han började beräkna men
slutade i ett kärr af lösa sannolikheter.
Logikens räta linjer hoptrasslades till ett
förvirradt kludder, när han sökte leda
sig fram till ett: alltså måste... som
stöd för sitt hopp att hans saknad var
delad.
Med ens flög det ur honom:
— Vet du hvem som följde mig till
dörren? Jo, kan du gissa, Alexander!
— A hvad säger du ?
Den dämpande hinnan öfver hennes
själ hade brustit, rösten var ljudrik och
musklerna i hennes kropp spändes och
började röras.
— Ända till dörrn . . . och i detta
väder.
— Sa han något. . . om oss?
— Nej, men jag kände det som om
jag sparkat bort min egen sålda hund.
Hon förskräcktes vid hans kraftiga
ord. Blodet raskade på, hennes hud
blef varm, och öfver ögonen drog speg-
lande väta.
— Nu spelar han väl någon annan-
stans? — sade hon öppet förtrytsam.
— Jag vågade inte fråga.
— Det tycker jag visade likgiltighet.
— Ja, men tänk om han sagt nej!
Hur skulle jag då ha kunnat undgå att
föreslå . . . ?
— Nå, än sen! Vi ligger af oss på
det här sättet.
Det blef telefonering till Alexander, till
hyrkusk, till charkuteribod och frukt-
handlare. Bengta väcktes ur sin tid-
ningsslummer och blef utom sig, i en
blandning af ursinne och glädje. Och
de båda makarna gick hvar till sitt för
att klä sig och låta känslorna mojna i
det dolda.
Ej länge efter steg Alexander öfver
tröskeln, gnuggade sina spindelben till
fingrar och såg sig omkring på möblerna
Ord och Bild, I2:e årg.
och väggarnas taflor, som han också
kände igen. Han gick bort och sjönk
till ro i sin älsklingsstol, medan ett inne-
hållsrikt leende rynkade hans mungipor.
Ändtligen kom Mathilda, frasande
som en bölja in genom porüärerna, i
stor décolleté, som häfdvunna bruket
bjöd. Släpet tycktes ha fastnat någon-
stans och hon böjde sig ned efter det,
när hon ej fann sin man. Hvilken tur
att ha släp . . . hvilken man, som han
sölade . . . hvilken svårlöslig belägenhet!
Glad eller vemodig. . . Käck väninna
eller en annan människa än förr . . . Med
Brors ande sväfvande omkring sig, eller
tydligt på tumanhand med Alexander?
Hon visste hvarken ut eller in.
Alexander stod som ville han ta henne
i famn och smeka henne som en liten yr
fågel, den där råkat in genom en öppen
ruta. I detsamma kom Mathilda att
tänka på hur underbart denna förvirring
måste klä henne och hur välkommet den
befriade från alla förklaringar. Då för-
svann den, men hon visade den ändå.
— Förlåt att jag lät ... vänta på
mig- Jag trodde verkligen att . . . vär-
den redan var här inne. Men jag ser
jag tog miste . . . Det är också den lång-
sammaste människa jag vet.
— Jo, jag känner till det. Och ändå
hinner han med så mycket.
— Ja, han påstår att han tänker un-
der tiden . . . Men var så god och tag
plats.
-— Om jag kanske får krypa tillbaka
till den här gamle trotjänaren . . . Men
då måste vi sannerligen också ha tabu-
retten fram . . .
Och med ett så ledigt grepp drog
han Mathildas taburett in till stolen, att
hon utan vidare krus sjönk ned vid hans
sida.
— Jag vet inte, om det är bekant,
att vi får höra Pugno här i vinter? sade
Alexander allvarligt.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
