Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Ruhe, Algot: Bundet spel - Dikter - Eurén, Teresia: Glömskan. Efter J.-M. de Heredia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
ALGOT RUHE.
— Jo, Bror berättade just, att han i
kväll hört det af kammarherren.
Aj, tänkte Alexander, hvarför har han
inte sagt, att det var från mig det kom ?
Det måtte betyda, att min stjärna först
i sista minuten gått upp öfver horison-
ten. Men nu, när den hunnit så långt,
må den skina!
Och han sade:
— Jag tog verkligen lådan med som
Bror bad mig. Bara inte låset har rostat
igen!
— Är det så länge sedan? — pröf-
vade Mathilda sig fram.
— Jag visste inte ens, om den nån-
sin skulle öppnas igen — suckade Alex-
ander och gaf henne under luggen en
känslovarm blick.
— Då får vi allt öfva oss lite för
att komma i gång . . .
Hon steg upp, ty den andre mannen
nalkades, och hon ville vara långt från
bägge, när deras händer möttes. Medan
hon tände ljusen på notställarna, såg hon
på sned de båda männen slutas i hvar-
andras famn, tigande, länge.
Vid första stråkdraget utbrast Ma-
thilda något spetsigt:
— Men din cello är ju stämd, vet
jag!
— Ja tänk, och din fiol tycks också
ha tonen!
— Om vi då skulle börja, tyckte
Bror och vek om hörnen på nothäftet.
Före finalen fick Alexander plötsligt
brådt med att hartsa sin stråke. Håret
hängde ned i pannan på honom, ögonen
låg djupt, utan blick. Han dväljdes i
andra världar. Det var så tyst i rummet.
Mathilda stod och stirrade genom
ljuset på Alexander, och hennes man satt
med kinden mot nothäftet och ögonen
på sin hustru, och väntade att få höra
vännen, som han brukade, säga:
— Nå, nu attackerar vi slutklämmen !
Men Alexander var inte färdig med
stråken, och så bad han få höra ett a.
Plötsligt hördes han utbrista:
— Hör, Mathilda, min älskling, ring på
Bengta, att nu kommer vi strax och äter!
Det blef en baxnande häpnad en se-
kund, och den brast i ett skakande skratt.
Mathilda kastade sig om halsen på Bror
och ropade:
— Sa jag dig inte, Bror, att det var
töväder öfver det gamla i dag!
Men Alexander satt med hängande
hufvud och väntade att någon skulle
komma och trösta honom öfver hans
väl spelade tankspriddhet.
GLÖMSKAN.
Efter J.-M. DE HEREDIA.
Däruppe vittra öde tempelhallar. . .
Gudinnans marmorbild förgäten står,
åt hjälten glömskan redt en evig bår,
och vildmarksgräset öfver båda svallar.
En herde hitåt sina bufflar vallar,
och när hans skuggbild tempeludden når,
en klang af forntid herdeluren får
och låten ekolikt kring stranden skallar.
Naturen, mot de gamle gudar öm,
med ny akantus brustna pelarn kröner —
men skönhetsrikets efterborna söner
med slappt förakt för fäders ärfda dröm
i stilla nätter höra hafvet klaga
och sucka fram sireners glömda saga.
Teresia Eurén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
