Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forntid och samtid - Molin, A. L.: Erik Gustaf Geijer och Anna Lisa Lilljebjörn. Ur Geijerska papper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
A. L. MOLIN.
nämsta källan för den följande framställ-
ningen.
»Redan under min mors lifstid»,
skrifver hon, (hennes mor dog 1805)
»hörde jag med beröm och nära nog
beundran talas om vår släkting, den
unge Erik Gustaf Geijer. Hans mor
och min mor voro kusiner, men afstån-
det mellan de båda husen Ransäter och
Odenstad var för långt, att något um-
gänge ännu hade kommit i fråga. Många
gånger föll det mig in, att han skulle
vara den typ, som min fantasi så ofta
målade af mitt hjärtas behärskare. Lif-
ligt stod det alltid för mitt minne, huru
ofta min mor talade om hvilken glädje
han gjorde sina föräldrar, och att han
säkert med tiden skulle bli en stor man.
En dag kom hon in med en tidning i
handen och tårar af rörelse i sina milda
Troili-blå ögon och berättade, att Erik
Gustaf Geijer vunnit högsta priset i
Svenska Akademien. ’Ack’, tillade hon,
’om någonsin en sådan glädje af något
af mina barn blefve mig beskärd, som
han nu, den 19-årige gossen, gör sina
föräldrar!’ — — På en resa med min
mor 1804 om sommaren till Ransäter,
såg jag honom för första gången; jag
var då blott 13 år. Jag tror visst ej,
att han observerade mig, ehuru lifligt
jag redan då önskade det. Han var den
tiden mycket in sich gekehrt och sär-
deles sysselsatt med sina musikaliska
vänner, fru Geijerstam, född Hofsten,
och kapten Rappolt, hvilka då också
voro på Ransäter. Många släktingar och
en talrik ungdom voro där församlade.
Man dansade, promenerade, musicerade,
lekte hök och dufva, o. s. v. Inom mig
beundrade jag den agilité, styrka och
elasticité, som röjde sig i alla Erik
Gustafs rörelser under dans och lekar.
Han var då aldrig öfvergifvet glad eller
själfsvåldig, snarare allvarsam och till-
bakadragen. Men hans beteende var
naturligt, osökt och gentleman-likt, nå-
got som tycktes vara honom alldeles
omedvetet, men som i mina ögon gjorde
honom fullkomligt olik alla karlar jag
dittills sett och äfven de föreställningar
jag gjort mig om ett snille och en lärd.
»Sommaren 1806 kom han i sällskap
med min morbror Troili till Odenstad.
Han var då nyligen blifven filosofie ma-
gister och föreföll mig stolt och otill-
gänglig. Jag var på en gång förtjust,
blyg och rädd och afhörde med stigande
intresse hans förmätna raisonnementer
med min far om poesi, musik och filo-
sofi. Han vågade motsäga och bestrida
den tidens förhärskande meningar i dessa
ämnen, käckt och oförskräckt, och det
emot min far, — som jag ansåg så ofel-
bar i sitt omdöme. Detta var eget men
hänförande. I fråga om musik voro han
och min far ense, och jag såg med den
högsta glädje hans ögon tåras, då min
far spelade violoncell, som han också
gjorde med ett verkligen rörande behag.
Så som Erik Gustaf spelade fortepiano,
tyckte jag mig aldrig hafva hört. Min
far, som var litet stolt öfver mina musi-
kaliska anlag, tillsade mig att spela en
sonat af Haydn. Man brukade den tiden
ej säga nej till sina föräldrars önsknin-
gar; lydnaden var ovillkorlig — och jag
måste med klappande hjärta och hög-
röda kinder sätta mig vid clavéret. Forte-
piano hörde då till sällsyntheter — spel-
ningen gick ock därefter. Jag fick ej
heller ett enda bifallande ord af den
stolta magistern — det anmärktes blott,,
att det var ett något för hastigt tempo.
Mitt stackars hjärta hade varit taktmä-
taren. Emellertid var jag alltid van vid
complimenter både för min sång och
min spelning. Detta var något helt an-
nat, som smakade på en gång bittert
och ljuft. Jag vågade ej se upp — myc-
ket mindre kalla den farlige släktingen för
du, som han kallade mig: Dessa dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
