Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Laurin, Carl G.: Från Stockholms teatrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR.
611
efterhärmas af utländingar. Det franska
mästerverket på turnéprogrammet, Tartuffe,
var jag tyvärr hindrad att njuta af.
Dramatiska teaterns sista nyhet var ej
något vidare glädjande för den som älskar
gallisk kultur. Alfred Capus’ Slottsfru
klagade i fyra akter och i eleganta, mycket
vackra toaletter och såg lagom söt ut för
att man skulle unna henne att skiljas så
jämförelsevis stilla och hyggligt från sin
otäcke och till råga på olyckan fattige man
och så gifta sig med en herre med sund
kropp och sunda åsikter och med så god
ekonomisk ställning, att han kunde tala
likgiltigt om 300,000 francs, en af de 19
sifferuppgifter som förekommo i pjäsen.
Herr Bergström och fröken Åhlander gladde
genom konstnärligt och reelt spelsätt. Upp-
sättningen var mer än vårdad, den var
mycket förtjänstfullt fransk i minsta detalj.
Utsikten öfver Loire och slottets arkitek-
tur var riktigt lärorik, men de sanningar,
som enligt det franska ordspråket skulle
nakna krafla sig upp ur den vackra, stil-
trogna brunnen, voro af en så banal skön-
hetstyp, att de ej kunde hälsas med mera
lidelsefulla applåder.
Småteatrarna har haft hvar sin succés.
De voro ej vidare roliga. Herr Domaren
på Djurgårdsteatern gaf åtminstone ett nytt
skäl till yrkandet på ersättning åt oskyldigt
häktade. Det är således en pjäs som herr
Ranft bör bjuda riksdagen på, och någon
oro för riksdagsmännens moral kan ej be-
faras, ty den unga aktrisen, spelad af fröken
Olga Andersson, hade en aktningsvärd svensk
beskedlighet i sina förförelsekonster. Hon
sträfvade, som våra skådespelerskor så ofta
göra, mera efter ett laudatur i uppförande
än efter det rena och klara C i seder, som
här vore på sin plats. Hvad herrarna be-
träffar, så förstörde, som vanligt i farser,
till och med två så intelligenta skådespe-
lare som herrar Eliason och V. Lundberg
mycket af det roliga genom att gyckla med
sig själfva. Om en fars spelas allvarligt
och trovärdigt, utan att skådespelaren aflas
att visa publiken, att han själf ej är duperad
af sin typs dumhet och utan att studsa som
en gummiboll, så gapskrattar förståndigt
folk lättare.
Under föreställningen af Sten Stensson
Steen från Eslöf kastade jag skygga blickar
omkring mig, fulla af ängslan att en norr-
man eller dansk kunde sitta och skratta åt
Fot. Nådar, Paris.
CONSTANT COCQUELIN AlNÉ SOM CYRANO DE
BERGERAC.
oss svenskar, ty denna pjäs hör till det
dummaste och mest simpla som spelats här
i staden. Med undantag af herr Elis Ols-
son, som på ypperlig skånska och med
torrolig humor tålmodigt väl tjugu gånger
repeterade sina kvickheter, var spelet dåligt.
Herr Albert Ranft får ursäkta, om man
som den antike slafven hviskar i hans
triumfatorsöra: »Kom i håg att du är män-
niska! Får sådant spel förekomma ens på
Söder?» Publiken var förtjust och applå-
derade för öppen ridå. »Folkets röst Guds
röst» heter det visserligen, men det står
också skrifvet: »Allfader dömer, sad’ Frithiof
dyster, men litet också mig döma lyster».
»Kattdjäfvulen har druckit upp mjölkhel-
vetet för kärringfan» är ett litet uttryck,
som D:r Kleen i sin förträffliga bok »Hos
min vän Yankee doodle» anser typiskt för
vårt folk. Jag tänkte jämt på denna sorts
samtalston, då jag hörde »Sten Stensson Steen
från Eslöf». Hvarje svordom hälsades med
ett gladt igenkännande skratt. På scenen
trotsade damernas småfnoskighet hvarje be-
skrifning. Den halflulle ångbåtskaptenen
Sandebergh är en lika idiotisk typ som
grosshandlar Falkengren, men kanske är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
