Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Laurin, Carl G.: Från Stockholms teatrar - Grandinson, Emil: Téâtre Maeterlinck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612
CARL G. LAURIN.
filosofie kandidat Amelie Andrén ännu obe-
hagligare än fröken Annette Strand. Men
därom må de lärde tvista. Ett mera omo-
tiveradt ut och in har hittills ej presterats,
och man må aldrig så mycket gilla satsen
att en vacker dam är ganska treflig i snör-
lif och underkjol, så fordrar dock den dra-
matiska sannolikheten någon liten motive-
ring, hvarför hon trillar in på scenen i
halfklädt tillstånd. Öfver hela pjäsen hvilar
ett epigondrag, något af för femtio år sen,
något kvalmigt och unket, som gjorde att
man skämdes.
Tidskriften Ord och Bild hade nyligen
en artikel om Ueberbrettl. Sedan dess har
Stockholm gästats af en dylik. Ueberbrett’1-
idén är gammal. Den afsomnade Chat noir
och den med friskt lif lefvande Boite à
Fursy samt den lilla miniatyrteatern Les
Mathurins äro måhända de mest lyckade
exemplaren. Dylik konstnärlig varieté fordrar
liten och vald publik med hög kulturnivå.
Jag vet, att många bli rödblåa i ansiktet
af förargelse öfver denna fordran på hög
kulturnivå, men den måste vi hålla på. En
större fordran på konstnärlighet i variété-
programmet är ingen absurditet. En bättre
publik fordrar en bättre varieté.
Wolzogens sällskap var litet enformigt
och ej tillräckligt roligt, men den goda
viljan är berömvärd, och Elsa Laura Frei-
frau von und zu Wolzogen var ganska
näpen. En viss sensation framkallade Signora
Artemis Colonna genom sina bara ben.
Miss Duncans lagrar lämnade henne ingen
ro, äfven Signora Colonna måste studera
de antika vaserna. Kunde pryderiets ut-
valda folkslag tillåta bara ben, så kunde
väl den latinska kulturens vagga ej förneka
en kysk Artemis att täfla. Kanske tänkte
hon på lady Emma Hamiltons skönhets-
segrar inom samma område i 1780-talets
Neapel. Hur som helst, det var vackert
att slippa se illa färgade trikåer, att få se
musklernas spel under dansen och en litet
djärfvare, mer resolut sträfvan efter skönhet
än hvad man vanligen finner på varietéer.
Kunde vi offra våra fördomar på skönhetens
altare, så skulle elden till Afrodites ära
brinna, som rätt och billigt är, i en »adora-
tion perpétuelle».
THÊATRE MAETERLINCK.
Af EMIL GRANDINSON.
Med 1 bild.
FÖRFATTARENAMNET Maurice Mae-
terlinck leder nog fortfarande den i
den moderna litteraturen bevandrades tanke
till den äldre delen af hans produktion, till
de dramer, som mer än de två senaste
årens nyheter hafva de egenskaper, hvilka
redan hunnit få namnet raaeterlinckska,
till »Pelléas et Mélisande», »La princesse
Maleine», »Alladine et Palomides», »L’in-
truse», »Les aveugles» o. s. v. Bland
hans senare arbeten, i hvilka han lämnat
bakom sig mycket af den symbolik, den
enhetlighet i stämning, den mystik i miljön
och den — affektation, som karaktärisera
hans tidigare utvecklingsstadium, är ju
»Monna Vanna» känd och uppskattad
äfven här; detta stycke har ju med fram-
gång gifvits å Svenska teatern, under det
att ingen af våra teatrar vågat sig på att
framställa någon af de fasans, dödsånge-
stens, den psykiska kärlekens och den
omedvetna psykologiens renodlade situa-
tioner, om hvilka jag nyss talat. Och
dock var denna produktion alltför originel,
djuptänkt och i bästa mening konstartad
för att vi med glädje skulle se författaren
öfvergå till att skrifva sådana pjeser, som
äfven andra kunna skrifva, där en spän-
nande handling, de stora gesterna och den
upprörda dialogen spela hufvudrolen.
Thêatre Maeterlincks sätt att gifva
»Monna Vanna» bekräftade emellertid, att
denna öfvergång, denna utveckling ägt
rum. När jag läste stycket, då det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
