Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Grandinson, Emil: Téâtre Maeterlinck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THÊATRE MAETERLINCK.
615
näktergalarna tystna i trädgården i »L’in-
truse», blir tystnaden till något positivt,
den tar gestalt och smyger sig in midt
ibland oss, den blir till aningen om döden,
till Döden själf!
Olyckligtvis var herr Darmont denna
afton ej så till sin fördel som han varit de
föregående, då han uppträdde i kostym.
Som Méléandre såg han något fadd ut i
den moderna kavajkostymen — det är för
resten ett stort misstag att icke spela äfven
detta stycke i kostym. Det är ju icke ett
modernt »ménage à trois» som det här är
fråga om, och hela fabelns rent själiska
innebörd skulle bättre komma fram, om de
handlande personerna icke uppträdde som
våra samtida. Ännu mera störande var
herr Darmonts spel i »L’intruse», där han
tillät sig en rusning och ett skrikande,
som här mindre än någonsin voro på sin
plats och som voro särskildt plågsamma,
därför att de bröto så skarpt af mot den
annars alldeles förträffliga ensemblen. Och
detta är här ett kardinalfel! Ty det är
ensemblen, tonen öfver det hela som spelar
hufvudrolen. Den ene eller den andre
skådespelaren kan icke gifva uttryck för
den ångest, den dödsaning, som stycket
vill framställa. De båda damerna Mae-
terlinck och La Voulzü voro just så
mjuka, så stilla som det kräfdes och talade
i de halftoner med sordin öfver, som här.
är det enda riktiga. Likaledes de öfriga
herrarna. Märkte ni huru fullständigt idea-
liskt herr Joubé (densamme som spelade
Guido Colonna) sade sina repliker? Denne
»oncle» är en nykter och praktisk person;
han gripes sist af alla af det ohyggliga i
situationen, men han gripes han också,
eftersom alla måste gripas — och herr
Joubé bidrog hela tiden med fin konstnärlig
takt att låta det komma fram, som skall kom-
ma fram, utan att ställa sig själf skymmande
emellan. En härvarande kritiker har sagt,
att fru Maeterlinck i »L’intruse» spelade
en statistrol — hon spelade enligt mitt
förmenande en af de viktigaste birolerna;
hufvudrolen spelas i detta stycke endast
af styckets idé, af fasan för döden, af
»L’intruse»; det var detta som hon och
herr Joubé och de öfriga, med undantag
af herr Darmont, hade förstått.
Denna sista afton gaf en djup och in-
tensiv Maeterlinck-stämning, det hade de
föregående icke gjort, därför satte jag den
sista högst, fastän de föregående ur vanlig
teatersynpunkt kanske bjudit på bättre
konst.
Hvarpå beror då denna skillnad mellan
skaldens tidigare produktion och de senare
årens? Är den en tillbakagång, och skola
vi sluta att hoppas på vidare fullödiga
konstverk af hans hand? Den är en till-
bakagång, men vi behöfva icke uppgifva
hoppet. När Maeterlinck under nittiotalet
skref sina arbeten, skref han uteslutande
»aus dem Tiefe seines Bewusstseins», häri
ligger grunden till deras tjusande egenart,
och häri ligger äfven deras begränsning:
förkonstlingen. Och han kunde ej år efter
år fortsätta att skrifva likartade stycken:
ämnena tröto, och modulationerna, utvik-
ningarna hotade att komma igen. Han
har kanske känt detta själf och sökt sig
vidare vidder för fantasien, andra former
för gestaltningen. Men han har sökt dem
på orätt mark, han har försökt skrifva
spännande dramer med raffineradt innehåll,
sagospel med stor apparat och djupsinnig
banalitet, han har skrifvit bravour-roler
för sin hustru och pjeser särskildt lämp-
liga för internationela turnéer — och detta
har hämnat sig. —
Sådan är min uppfattning, och med all
respekt för »Monna Vanna» och »Joyzelle»
finner jag dem som konstverk underlägsna
»Pelléas et Mélisande», »Intérieur» och
»Les aveugles». När en författare som
Maurice Maeterlinck har skrifvit sig igenom
en period af sin utveckling, får han icke
taga former, recept eller »inspiration» från
andra, det finnes endast en källa för nya
flöden af den inre ådran, det är naturen
och det lefvande, älskande, lidande män-
niskolifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
