Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater - Grandinson, Emil: Téâtre Maeterlinck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1514
EMIL GRANDINSON.
goda och förträffliga detaljer. Herr Dar-
mont gaf en helgjuten och vacker bild af
Prinzivalle; han lyckades i denna bild för-
ena härföraren, hvars bedrifter och person-
liga mod gjort honom populär bland soldat-
esken, med älskaren, hvars blyga, rena
fantasikärlek utfyllt hela hans ungdom, och
med den lärde renässans-mannen, som, när
den gamle Colonna kommer för att under-
handla om Pisas öde, med honom under-
håller sig om Platos dialoger. Däremot
fanns intet af det i den svenska pressen
omtalade »vilddjuret» Prinzivalle, — men
det finnes enligt mitt förmenande ingenting
däraf i pjesen heller! Herr Darmont hade
i kostym en vacker och manlig apparition,
förde sig med spänstighet och naturligt
manligt behag, och hans gestikulation var
liflig, vacker och förtydligande. Således
i ett som annat ofantligt mycket att lära
för våra svenske skådespelare! Guidos
representant talade den genom två hela
akter våldsamt upprörda rolen med mycken
värme och med en ekonomi i de stora
gesterna och i stämmans forcering, hvilken
allt för mycket saknades i vår svenske
framställares af samma roll för öfrigt så
energiskt och samvetsgrannt gjorda studie.
Den gamle Colonnas ändlösa repliker i de
långa scenerna i första och tredje akten
måste med detta realistiska spelsätt blifva
till svåra longörer, de blefvo det äfven nu,
om ock språket och skolan gjorde dem
mindre störande än hvad fallet var på
Svenska teatern. Fru Maeterlinck, truppens
stjärna, hvars namn på affischen står med
fetstil, var den som mest af alla kom mina
förhoppningar på skam. En viss löst på-
satt tragedienne-teknik och en odisputabel
talang att drapera den skenbart lika löst
påsatta kappan voro de särskilda egen-
skaper hon medförde för att framställa
denna vackra rol, som hon ju säges hafva
»inspirerat». Kappan var i och* för sig
särdeles vacker, färgerna rödt och grönt
stodo läckert mot hvarandra och mot den
blottade barmen — men Monna Vannas
kappa var det icke! En kvinna, som är
klädd i ett enda plagg, kastar kanske äfven
detta ifrån sig (Monna Vanna är ju beredd
att göra det), men så länge hon har det
på sig, höljer hon sig i det, sveper det
kring sig och håller ihop det öfver bröstet.
Fru Maeterlincks oaflåtliga tillsyn, att icke
en flik af manteln skulle falla fram och
dölja något af hennes charmanta barm,
verkade i början litet lustigt men på läng-
den icke så litet retsamt. Hennes sätt att
halft koketterande, halft ingénueartadt kon-
versera med Prinzivalle och hennes stora
tragedienne-fakter i sista akten visade, att
hon har vissa egenskaper för åtskilliga
andra sins emellan olika roler, men knap-
past några för »Monna Vanna».
»Joyzelle», kärlekssaga i fem akter,
som var den andra aftonens program, till-
hör jämväl skaldens senare diktning, men
där sägas många vackra och djuptänkta
saker midt ibland en hel del andra sökta
och fadda, och åtskilligt påminner om
»Pelléas et Mélisande» och andra af de
tidigare dramerna. Men just en jämförelse
härutinnan visar, huru mycket som gått
förloradt i egenart och djup, och huru litet
af verklig betydelse som kommit i stället!
Den älskvärda malning, vinnande genom
sin tro på kärleken och det godas seger,
som skalden här framkallat på en duk,
hvarifrån några figurkonturer från Shake-
speres »Stormen» synas bristfälligt bort-
skrapade, gaf de uppträdande tillfälle att
bekräfta intrycken af deras konst från före-
gående dag, knappast att fördjupa dem.
Dock försonade fru Maeterlinck denna
kväll mycket af hvad hon bröt den före-
gående, hennes diktion är mönstergill och
redan nu var det fullt konstnärligt allvar
öfver framställningen. Redan i Joyzelle
såg man i fröken La Voulzüs (hvad kan
hon heta muntligen?) själfulla ögon, hörde
man i hennes extatiska, aningsmättade,
nästan skräckslagna diktion glimtar och
anklanger från den specielt maeterlinckska
teaterkonsten, och denna påminnelse blef
ändå starkare den sista kvällen, då »Agla-
vaine et Sélysette» samt »L’intruse» upp-
fördes.
I dessa stycken fick jag igen intrycken
af den skald, hvars arbeten jag läste och
älskade, när både han och jag stodo i vår
första ungdom. Från Sélysettes torn ser
man ut icke öfver ett bullrande krigslägers
brokiga vimmel och icke öfver en förtrollad
ös overkliga scenerier, utan öfver ett medel-
tida holländskt landskap med dystra, mörka
skogar, med ändlösa melankoliska perspek-
tiv af kullar och dyner och med hafvet
där utanför, hafvet som dånar och ryter i
storm, suckar och dönar i dyning under
mörka nätter och mulna dagar. Och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
