Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Böök, Fredrik: Svensk berättarekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i8
FREDRIK BÖÖK.
Mats med ögon utan hvita som ett djur,
den förryckte Sven Olsson från Västerede,
som vill skjuta Vild-Hussen, därför att han
griper in i den allsmäktiges rådslag, och
till slut den gamle bonden Jon Esbjörnsson,
hvars död skildras i ett kapitel, som är
ett af de härligaste i hela boken. Där är
framför allt den underbara Magnil, stolt
och fri, enkelt och friskt skön, stark och
oåtkomlig, alldeles som det omgifvande
landskapet själf, livars personifikation hon
nästan tyckes vara*, henne kan Vild-Hussen
lika litet få i sin makt som naturen, och
hon älskas af den unge Olof-Gabriel med
samma blida och omanliga svärmeri som
det han ägnar den natur, hvars namn han
älskar uttala på franska. Oändligt fint och
kvickt tecknas Olof-Gabriels älskvärda figur,
och kärleksscenerna mellan honom och
Magnil ha en betagande lyrisk skönhet, en
ren doft, som för tanken tillbaka till Hall-
ströms tidigare mästerverk »En gammal
historia», där tragiken dock var så ojäm-
förligt oblidare och hårdhändtare än här.
Den öfverlägsna fasthet och stränghet
i kompositionen, som utmärker »Döda fal-
let», framträder redan i det yttre. Det är
nästan ofattbart, att en poetisk skapelse,
som spänner öfver så stora områden och
spelar på så många strängar, som har
plats både för Olof-Gabriels elegiskt bort-
döende kärlekssaga och Vild-Hussens dra-
matiskt spännande lifshistoria och dessutom
inom sin ram fattar så många mänskors
öden i genial förkortning, — att en så rik
bok icke håller mer än tvåhundra glesa
sidor. Endast en mästare kan genomföra
en sådan konstnärlig ekonomi. Där finnes
också icke ett drag som är öfverflödigt,
allt är beräknadt, och sten sluter sig till
sten som i ett glänsande smycke.
Smidigheten och omfånget i Per Hall-
ströms mänskoskildringskonst beror på
själfva det för honom egendomliga i hans
syn på lifvet. Han förstår allt och för-
låter allt; hans utomordentligt rörliga in-
telligens ger honom nyckeln till de mest
motsatta personligheter, och hans alltom-
fattande sympati är af det stora, förfinade
slaget, som icke behöfver försköna eller
blunda för att känna med de olyckliga eller
urspårade, utan kan se klart och omutligt
äfven genom tårar. Hallström, som så
gärna tecknar tillvarons syndabockar, alla
lifvets »vilsna fåglar», har den oskattbara
gåfvan att se det groteska i olyckan och
eländet utan att den minsta biton af hjärt-
löshet smyger sig ned i hans stilla och
fina löje. Vill man se tillbaka öfver hans
rika verk som skald, skall man finna, att
det är medlidandets höga gudinna som
varit hans musa och att hans rikaste och
stoltaste dikter inspirerats ur denna tyst
och undangöm dt porlande källa. Så »Mi-
raklet», denna förbisedda pärla i vår dra-
matiska litteratur, som har några af de
skönaste sidor Hallström diktat, så »En
gammal historia», fulländadt ren och adel
i form och anda. Och detta innerliga
medlidande är på samma gång så skyggt,
så nobelt, så fritt för sentimentalitet och
hjärtnupenhet, att det ängsligt döljer sig
bakom den mest objektivt fulländade konst-
närliga form.
Mer än en gång bringas man, när
man läser Hallström, att tänka på en själs-
frände till honom inom modern svensk
dikt, eljest honom mycket olik, lika ut-
präglad lyriker som Hallström berättare.
Det är Fröding. De ha båda gemensam
en hjärtats genialitet, en den högsta allt
omfattande intelligensens själsvärme, som
eldat inbillningen i deras bästa verk. Det
är hos båda en lifserfarenhet, som står fri
öfver personlig lycka och olycka, och som
Hallström i »Miraklet» kallar medlidandets
vishet.
»Gungfly» af Elisabeth Kuylenstierna
är berättelsen om en kvinna, som mer än
andra är skapad att ge sig hän i den in-
nerligaste kärlek, men som likväl går vilse
i lustgården, dit hon var kallad med före-
trädesrätt. Det hade dröjt länge, innan
hon mött den man, som förmådde väcka
de rika kärleksmöjligheterna i hennes na-
tur, som älskade henne med en eld, i hvars
strålar hennes väsen blommat upp som en
växt i solen. Och sedan denne man väckt
hennes passioner och heta ömhetskfaf, gick
han frän henne till slut, icke därför att
hans egen kärlek slocknat, men därför att
han icke längre kände sig ha tillräcklig
kraft för att skapa en lycka och en fram-
tid för dem båda. Efter den stunden är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
