Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur - Böök, Fredrik: Svensk berättarekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK BERATTAREKONST.
lion en rotlös och skyddsbehöfvande va-
relse, med ett blod som brinner och tör-
star efter den innerligaste och hetaste sa-
lighet. Och när så en annan man kom-
mer emot henne med ömhet och lidelse,
så drifves hon trots allt motstånd i hans
famn af den älskogsmakt, som en gång
vaknat, och hon ger honom allt i ögon-
blickets öfversvallande kärlekstörst. Men
hans hustru vill hon ej bli; därtill är hon
för stolt gentemot den man, som hon ej
älskar med den första passionens hela glöd.
Hon flyr honom, och det är först när mo-
derskärlekens obetvingliga makt drifver
henne som hon söker sig tillbaka till ho-
nom i ödmjuk resignation för att rädda
det ofödda barnets framtid. Men i olyc-
kans svåra dagar blir han henne också
kärare än förr, och när deras äktenskap
fullbordas, går hon med tveksam under-
gifvenhet in i den tunga och kräfvande
verkligheten.
Denna kärleksroman är skrifven af en
ren och öm hand, och hvad som brister i
styrka och storhet ersättes stundom af
känslans finhet. Man kan anmärka både
mot karaktärsteckningen, som ibland är
oklar, — så särskildt den förste älskarens
figur — och än mer mot stilen, som emel-
lanåt icke är fri från tycke för fraser och
litet naivt ditsatta utländska ord; men i
gengäld för de punkter, där skildringen
rör sig i ett overkligt och färglöst bild-
språk utanför realiteterna, finnes det andra
ställen, som röra genom sitt uppriktiga och
äkta tonfall. Anmärkningsvärdt är, hur
mycket berättelsen vinner både i säkerhet
•och enkelt gripande kraft mot slutet, där
•de tunga pröfningarnas tid skildras-, det är
väl med den kvinnliga berättarkonsten som
med den kvinnliga karaktären i allmänhet,
att den är störst i olyckan. Nobel och
vacker är också afslutningen med sin sväf-
vande och trötta stämning. Det är en
bok med kvinnliga svagheter och förtjän-
ster, ordrik och ojämn, men i sin helhet
vek och fin och älskvärd.
Daniel Fallström, den vördnadsvärde
stockholmske trubaduren, skrifver äfven be-
rättelser, och han har till och med nyligen
rsamlat en del af dem i en rätt omfångsrik
volym, som han kallat »Man och hustru
emellan». Den ära han vunnit som lyri-
ker och hvarunder han nästan dignar, kom-
mer lyckligtvis icke att bli tyngre och be-
svärligare genom dessa noveller, som enligt
löftet i titeln företrädesvis handla om äkten-
skap. Det talas i dem mest om kvinnor,
ömsom »yppiga» och ömsom »fylliga», och
med undantag af dessa små variationer är
innehållet rätt enahanda. De äro också
icke skrifna med någon större intensitet
— jag erinrar mig från en af Fallströms
tidigare samlingar en novell, där hjältinnan
hade blondt hår i början och svart i fort-
sättningen —•, och om författaren i de flesta
af dem endast mycket groft och tarfligt
lyckats imitera de franska förebilder af
Maupassant och Bourget, som sväfvat för
honom, så beror detta nog inte bara på
lättvindigheten och ytligheten i hans psy-
kologi, utan också på att hans bemödanden
inte varit vidare allvarliga. Hur som helst,
man läser bra mycket hellre Fallströms
dikter än dessa tämligen kvafva och likväl
så tunna och vattniga historier, som haft
större chanser att imponera i en eller an-
nan illustrerad familjetidskrift, än hvad de
ha, samlade i bokform med anspråk att
vara litteratur.
Hvad som griper en i den debutbok,
som kallats »Folke Rehn» är kanske lika
mycket själfva stoffet som författarperson-
ligheten. Lifvet vid ett lungsotssanatorium,
där olyckan, lidandet och döden stå så
förkroppsligadt nära, att de glida in i hvar-
dagstillvaron och bilda atmosfären kring
allt, är naturligtvis ett rikt och djupt ämne,
och det öppnar sig snart sagdt vid hvarje
steg mäktiga perspektiv öfver lifsödenas
otaliga förgreningar, som här brådstörtadt
ena sig i en för alla gemensam punkt.
Alla den yttre tillvarons växlande former,
som med sin rika och färgskiftande flora
höljt grundformationerna i mänskans väsen,
ha här vissnat bort och lämnat urgrunden
bar, och det gifves väl knappast ett bättre
tillfälle att iakttaga stommen i personlig-
heterna än hos dessa varelser midt mellan
lif och död, där allt det tillfälliga och af
yttre förhållanden ditsatta fallit bort. Och
dock, icke ens här har lifvet släppt sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
