Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur C. J. L. Almqvists lif. Utdrag af bref meddelade af Viktor Almquist. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konservativa afseenden) finna, att af tjugo
gånger, som jag skrifvit, har jag icke mer än en
gång begagnat satiren, och det — vid lefvande
Gud — vida mildare, humanare och renare,
än mina motståndare, ej blott i sina uppsatser
i allmänhet, men ock synnerligen i otaliga
utfall mot mig. Jag säger ej detta för att påstå
mig vara utan fel, hvilket vore orimligt. Jag
har kanske flera fel än många andra, till
följe af mitt lifliga och uppfinningsrika element,
som så lätt drager mig; ehuru jag dock
be-stämdt vet, att, i allt hvad som angår
principfrågor, jag aldrig låtit leda mig af annat än
•den mognaste och — så vidt min förmåga sträckt
sig — grundligaste öfvertygelse. Men jag säger
allt detta för att anmärka den omständigheten,
som är ganska viss, att, ehuru mina ovänner
ständigt förekasta mig »bitterhet», hvilket är en
djup osanning (emedan ett mildare och
försonligare väsende knappt finnes, än mitt — både
i handling och i skrift, så fort man icke,
såsom bevis på mildheten, äfven fordrar att jag
skall frängå sanningen och min öfvertygelse),
så är det i sjelfva verket dock icke denna s. k.
bitterhet, som sätter dem i harnesk, utan det
är tvertom mitt alfvarsamma sätt att genom
klara grundsatsers uppställande och
genomförande undergräfva deras basis. Och detta skulle
ju naturligtvis fortfara under mitt skrifvande i
A. B.?» —
Slutet af brefvet lyder sålunda:
»I utlandet är det visserligen icke så lätt
att knyta förbindelser, som skulle kunna bära
frukter af det slag jag behöfver och vill.
Likväl anser jag det icke omöjligt. Lyckades jag
häruti, så vore jag emanciperad från ett
fädernesland, der visserligen det uppväxande slägtet
älskar mig såsom en af detta slägtes sakförare,
men der alla, som ega magt, ratat mig. Så
godt det vore att få ett bättre pastorat och så
innerligt det öfverensstämmer med min känsla
att uti ett sådant med ren religiös kärlek få
arbeta för folkets andliga väl och derjemte få
vidare utveckla de historiska och poetiska saker
af högre slag, som jag begynnt, så måste jag
dock ovilkorligen rysa vid föreställningen att
vara der på den kondition, att oupphörligt se
mig utsatt för något illvilligt konsistorii
polis-uppsigt, hvars hela diktan och traktan skulle
utgå på att söka attrapera mig i något embetsfel
■eller en dogmatisk afvikelse, som man alltid
med stor lätthet kan hitta, när man vill. Bäste
Fridolf! tro icke, att dessa mina ord äro
dikterade af ilskenhet eller derföre att jag lidit af
ett kons:m: de äro grundade på mångfaldig
kännedom — genom andres händelser och säkra
facta — om dessa Patres. Du känner dem
icke, min broder, och du kan verkligen icke
göra dig något klart begrepp om personers
beskaffenhet, som, så bra de kunna vara i allt
öfrigt, likväl i fråga om religionen icke utgå
från hvad Christus sagt, hvad verkligen står i
bibeln, hvad en ren menniskokänsla och
förnuftet fodra, utan blott från några i tvetydiga
och dunkla satser affattade menniskotankar från
tider, hvilkas bildning egentligen är hemma i
hedendomen och baserar sig på denna:
personer följaktligen, hvilka, så aktningsvärda och
nyttige de må vara i andra afseenden, dock i
detta gjort sig både känslolöse och blinde. Jag
har emellertid icke fruktat allt detta, utan sökt
pastorat, emedan jag hyst den tanken om den
nya reg:n, att hierarkien i Sverige intet stöd
skulle hafva i konung Oscars råd. Då skulle
också jag lätt kunna försvara mig mot hvarje
kons:m. Men är eller blir denna förmodan,
detta hopp ogrundadt, då försvinner min
illusion om frid och trefnad i ett pastorat.»
Almqvists fortsatta vistelse utomlands
väcker oro bland fordringsägarna.
»Tanken att jag skulle vilja dupera mina
fordringsegare», säger han i bref den i februari,
alltjämnt från Köpenhamn, »finner jag begriplig,
efter jag nu är utrikes. Min Gud! jag har
tänkt på utrikes botten kunna förtjena hvad jag
ej kunde förtjena hemma, så som ställningen
var, och sålunda småningom godtgöra dem.»
Och i ett postscriptum heter det: »Bäste broder
Fridolf! på en marg i ditt bref omtalar du
gåto-likt, rörande mig, ’att icke öppna, tillernade
eller skedda företag omhviskas, liksom spöken
här och der/ Låt mig då veta, hvilka dessa
ohyggligheter äro? Sensibel är jag visst. Men
då du med uppriktigaste och bästa hjerta låtit
111ig veta så mycket annat, som folk tänker och
talar om mig, så bör jag också känna detta.»
Sedan han härå fått svar, skrifver
han i bref den 20 februari:
»Om allt som lägges mig till last, icke
blott låge i det ljus, hvari menniskorna se det,
utan i fullkomligt ljus, så skulle jag vara glad.
Dit kommer det kanske en gång, sedan jag
längesedan är död. Sjelf kan jag icke bringa
det derhän, emedan det gäller intet att tala i
egen sak.–Blott ett enda ord, och det
må vara det sista, och hvilket, bäste Fridolf!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
