Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur C. J. L. Almqvists lif. Utdrag af bref meddelade af Viktor Almquist. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG ALMQVIST.
alldeles på samma sätt på 1820-talet, då jag
också blott för mitt nöje på lediga stunder
skref hela lådor fulla med manuskripter, hvilka
sedermera genom en ren tillfällighet kommo
att skåda dagsljuset genom Tryckpressen. Jag
vet icke huru Gud tänker göra den här gången.»
Våren 1854 har Almqvist flyttat sina
bopålar till Philadelphia. Han har
tröttnat på Texas, som blifvit honom
obehagligt äfven därföre, »att han där
förlorat det lilla han sammansparat»; och
600 svenska mil far han att söka en
angenämare ort. På den nya orten härskar
ett ideelt lif fullt ut så mycket som i
Europa, men friare. Och när han
betraktar Delawarefloden, vaknar en ljusblå
fantasi, som mycket rör honom.
»Här, tänkte jag» — så skrifver han till sin
hustru — »på ett af dessa skepp skulle du, Maria
och Ludvig öfver Atlantiska hafvet anlända för
att helsa på mig!!! Hur förflugen ock tanken
på er hitkomst nu må vara, kan det dock icke
skada att derom tala en liten stund.» Och så
följa skälen för och emot — en öfverflyttning af
hela familjen är ej möjlig, Ludvig måste stanna
i sin svenska tjenst. »Men för Er begge», fort-
sätter brefskrifvaren, »att mista honom, som ni
har så stort skäl att högt älska, och i stället
få mig, vore för Er ett ganska slätt byte:
Egentligen vore vinsten endast å min sida att
ega Er, men icke å Er sida att ega mig.»
Återseendets drömda stund uteblef,
och meddelandena från hemmet läto vänta
på sig. Den 8 juli 1854 heter det i bref
till dottern:
»I går fick jag ånyo fira en för mig
ovärderlig Högtidsdag; jag bekom nemligen ditt
bref, skrifvet annandag Pingst. Såsom den
sista underrättelsen från Er var i fjol somras,
således nära ett helt år sedan, var det nya
brefvet nu för mig så efterlängtadt och kärt,
att jag höll det med förtjusning i min hand,
innan jag öppnade det. — Då jag såg Fridolfs
sigill och stil på utanskriften, kunde jag knappt
afhålla mig från tårar, emedan jag alltid
betraktat honom såsom hela vår slägts goda
ängel.»
I samma bref heter det bland annat:
»Också får jag väl tillstå, att knappt någon
resande rest på ett i många fall så eget och
besynnerligt sätt, som jag, när jag öfverskådar
de sednaste åren, finner mig hafva gjort; och
det till följd af mitt ödes och kanske äfven min
personlighets egenhet. — En annan skulle väl
i min besynnerliga ställning vara förtviflad.
Hvad mig beträffar, går genom hela mitt väsen
en fin melankolisk skuggning vid minnet af Er
och tankarne på Sverige; men denna
schattering faller för öfrigt på det muntraste humör
och ett lefnadsmod, hvarförutan jag också ej
en enda dag skulle kunna existera eller slå mig
ut. Såsom min barndom och ungdom nu mycket
lifligt stå för mitt minne, känner jag inom mig
för närvarande ungefär alldeles samma
sentiment i själen som då jag var nitton år — och
jag är dock så gammal-gammal att jag är den
äldste af nästan alla nu lefvande, dem jag
personligen känner. När jag for till Upsala
för att studera på magistergraden var jag också
ungefär 19 år. Nu far jag som student ut i
hela verlden, kanske blir jag nu ock åter
magister i denna större mening. När jag först
kom till Amerika, hade jag många grå hår;
nu hafva de för det mesta gått bort. Hettan
har gjort mig såsom de flesta söderländingar
(vi hafva lefvat på Africas polhöjd) nästan
alldeles svarthårad.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
