Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur C. J. L. Almqvists lif. Utdrag af bref meddelade af Viktor Almquist. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få mitt hufvud afslaget, miste jag endast min
hatt, som blåsten tog och for i väg med, jag vet
icke hvart. I det samma, då jag såg min vän
död, grep jag hans hatt och betäckte dermed
min hjessa och mitt buskiga hår, som flög för
vinden i alla riktningar. Från detta ögonblick
har jag burit just denna hatt såsom på en gång
en souvenir från min döde vän och tillika som
ett minne från de fält, der vi stredo och vunno
den ädla segern vid Gettysburg».
Denna skildring lämnas i bref, hvari
öfversändes vidstående porträtt. Om detta
säger han: »Det är min resekostym;
såsom jag varit en resenär i hela mitt lif
och är så än. Hatten är en militärhatt;
men jag bär den, emedan därvid är fäst
en händelse, som gör den för mig
dyrbar». Enligt ett bref till dottern i
september 1863, där samma tilldragelser
skildras, är hatten en sådan som
brukas af frivillige vid vissa kårer.
Ett par år ännu höll Almqvist ut i
Amerika. Fjorton år hade han varit där,
skild från sina kära. »Var säker, att
jag glömt intet, intet af allt. Om jag
också förlorat så mycket, har jag dock
alla minnen kvar.» Han tänker på den
stackars Mazér, målaren som gjort hans
kända bild.
»Om du eller någon af Er», skrifver han till
hustrun, »träffar honom, så glöm för all del
icke att innerligt och hjertligt helsa honom
från mig. Jag gissar, att han nu blifvit mycket
åldrig. Goda, fattiga Mazér! Han är också
en ibland dem, som trott, att stor arbetsamhet
och oaflåtlig flit skulle vara i stånd utan vidare,
att skänka honom ett lif att lefva af.»
»Jag beklagar mig sällan», heter det i bref
till sonen i november 1864, »ty det hör icke
till mitt humör; likväl vet jag ingen sommar
eller höst, som varit värre för mig än detta år.
Jag kan icke säga, att jag varit ordentligen
sjuk eller just sängliggande; men jag har känt
en allmän tryckning eller nedslagenhet öfver
hela mitt väsende hufvudsakligen härrörande
af två stora orsaker: den ena att jag på så
lång tid varit alldeles skild från Er; och den
andra, som visserligen är ganska mycket olik
den förra, men som dock utöfvar mycken
verkan på mig, nämligen det politiska tillståndet
C. J. L. ALMQVIST 1863.
i Förenta staterna, som ligger mig mycket om
hjertat; ehuru säkert du, min goda Ludvig —
och många andra jemte dig — skola utropa;
Min Gud, hvad har pappa att’ göra med det?
— Rätt nog: jag erkänner det: men likväl
ligger denna Amerikanska Institution så nära
till de sensationer och öfvertygelser, jag alltid
hyst — och det för längesedan i Sverige — att
jag icke kan annat än intressera mig derför.
Krigets utgång för Unionens upprätthållande
har en lång tid synts mig mycket vacklande
och oafgjord.»
Nu drifves Almqvist af sitt
ombyt-liga lynne åter ut på resa. Han flyttar
till sitt gamla S:t Louis och roar sig där
med att sammanskrifva den sedermera i
Sverige tryckta lilla boken
»Guldmake-riets historia». Lincoln mördas
långfredagen 1865. Richmond, rebellernas
hufvudort, ger sig. Kriget slutar.
Sommaren infaller tryckande Het, och
Almqvist lider mycket däraf. Hemma i
Europa, där Danmark slitits i stycken, har
åter lugn inträdt; och i Sverige börjar
frisinnet ändtligen göra sig hördt.
Representationsreformen är ej längre
omöjlig. Nu vill Almqvist vända åter öfver
hafvet. I Amerika är friheten tryggad,
han har där bevittnat dess seger. Nu,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
