Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Min konståskådning. Af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
akta vår konst, åtminstone är det fallet
med de japanska konstnärer vi sätta
högst. Deras kultur är äldre än vår,
och vi kunna gärna böja oss för den,
isynnerhet då vi konstatera, att
inflytandet af europeisk konst på japanska
konstnärer under de sista årtiondena endast
bör beklagas. Hvilkas konstnärliga kul
tur står högst, vår eller japanernas —
eller hvad böra vi tänka om en eskimå,
som, första gången han får färg till sin
disposition, med en måsfjäder målar en
bild af ett infruset fartyg, så att Rose +
Croix ögonblickligen skulle ha gjort
honom till en af sina koryféer? Jag har
sett en sådan målning.
— Jag tycker mycket om konst,
men jag vill inräkna flere element i
densamma än man vanligen gör. Jag vill
stämpla hvarje handtverk, utöfvadt af en
man, hvars afsikt är att göra sitt arbete
så vackert och ändamålsenligt som
möjligt, som konst. För en sådan man
finnas inga lagar. Han arbetar ej efter
slentrian, känner inga föreskrifter, tror
ej på mönster. Han vet af ingen skola,
ingen akademi, ty han är öfvertygad
om, att akademier blott äro sociala
institutioner, som ej ha med konst att
göra, inrättningar, där yttre åthäfvor
spela större roll än inre öfvertygelse, och
afse ett mera ekonomiskt-samhälleligt än
konstnärligt resultat. Han vet, att
akademierna för konst, litteratur, vetenskap
komma som trossen efter de geniala
idéerna för att konstatera faktum, då
stormen lagt sig och ingen fara är på
färde och det nya segrat rundt omkring.
Som bakgrund för akademiernas
taktik synes mig ligga ett slags religiös
sinnesförvirring. Man vill, att alumnerna
skola tro på det system, som för
tillfället lem nar största tryggheten åt de
styrande. De flesta foga sig villigt, men
de som ej foga sig äro oftast de som
ge färg åt akademiernas nästa
generation. Erfarenheten sedan århundraden
borde ha bevisat detta. Vi ha sett det
här hemma. Våra akademielever, ja
lärarne måla nu på ett sätt, som skulle
ha fördömts för 20 år sedan. Friheten
fascinerar.
Men kanske är det hela som sig
bör — — —
Vid tanken på akademier får jag en
stark längtan att uttrycka en undran
öfver de egenskaper, som göra en
människa till endast landskapsmålare. Vi
ha här en hel kontingent dylika.
Jag har alltid förvånat mig öfver att
de söka ge konstnärliga uttryck endast åt
landskapets skönhet. Människorna och
djuren på marken borde ju i sin mån
också inspirera, ty för en man med
öppet sinne för den s. k. naturen kunna
icke jordytans geologiska struktur och
botaniska under ensamt vara tillräckliga.
Jag har trott mig märka, att en viss
oförmåga att teckna och måla figur gör sig
gällande härvidlag. Kanske misstar jag
mig, eller också ha landskapsmålarna
aldrig kommit att observera människorna,
som äflas på jordytan, eller djuren, som
förekomma i långt större antal än
människorna, fast cle i allmänhet äro mindre
till växten.
Detta är intet skämt, utan en
erfarenhet, som jag har på grund af
mångårig iakttagelse. Det vanliga är, att en
landskapsmålare icke kan afbilda en
människa konstnärligt. Figuren verkar
landskap i ohygglig grad.
Möjligen skulle konstens gåta — och
lifvets — varda löst, om
landskapsmålarna ägnade sig litet mer åt
figurmålning, och om figurmålarna satte litet
flera trän bakom — ja, i vissa fall
framför sina figurer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
