Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lorens Dietrichson. Af Harald Wieselgren - Till skönheten. Af Anders Österling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stolt och kraftigt har Norges
ande-liga lif utvecklat sig under den stundom
våldsamt fortgående politiska striden, från
hvilken du hållit dig fjärran, sedan du
en gång »sjungit ut». Din politik har
varit ett praktiskt inlägg i vår ungdoms
skandinaviska lifssyn: hela ditt litterära
lif har ägnats åt utvidgandet af
samförståndet mellan Nordens folk. Och
att detta, efter tider af nederlag, nu
hälsar din sjuttioårsdag med hjärtevarm frid,
har du nogsamt känt som en
fosterländsk lycka.
Och din husliga lycka åldras icke
med årtionden, som bekräfta den. Den
är ungdomsfrisk under silfverhår. Den
har stridt din kamp och lefvat ditt lif,
och med lifvet skall den fortgå, en ljuflig
ram för din verksamhet. När vi tacka
dig för hvad du uträttat i Norge, i
Danmark, i Sverige, ja ända ned i det gamla
Rom, så veta vi väl, att hemmets sol
öfverallt belyst ditt arbete. Till din ädla
maka gå vännernas välönskningar på
din sjuttioårsdag lika varma som till dig,
och vi veta att de ändå komma odelade
fram till Lorens Dietrichson
från de svenska vännerna genom
Harald Wieselgren.
TILL SKÖNHETEN.
Af ANDERS ÖSTERLING.
Min skönhetstörst jag aldrig mäktar tala,
blott dunkelt tolka i en dröms symbol.
Min själ är lik en vid, kristallisk skål,
i hvilken klara vatten drömma svala.
På gulhvit marmor skålen ensam blänker
emot en himmels djupa sommarblå,
och öfver stenen krusas tyst och gå
de hvita dagrar vattenskuggan sänker.
Och vattnets rymd, af ljuset
genombrunnen,
står i oändlig ro mot himlens grund.
Snart stillnar dagen mot sin
middagsstund,
och under skålen skuggan är försvunnen.
En droppe soldagg pärlar ned... då bäfva
kristallens djup, det porlar underbart,
och vattnets brädd, som drömde
spegelklart,
ses dallrande vid randens linje sväfva.
Och upp vill allt, upp i en stråle svinga,
stiga i sol och saligt drickas ut
i glansens haf, som blånar utan slut;
som ton vill allt i rymdens hymn förklinga.
Bland bubblorna en silfvergnista hoppar,
dess ljus i marmorns blånad blixtrar till,
det sväller, sjuder, vattnet frusa vill
och ... kväller öfver ... uti arma droppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
