Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Johan Ludvig Runeberg. Några ord till hundraårsdagen. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vissa håll drömde om en återförening,
när en gång ryssen blifvit slagen, under
det Talis Qualis sjöng sitt »Vaticinium»,
så var nu i Finland synpunkten en
annan. Det finska stats- och
nationalitets-medvetandet — förut mera dunkelt anadt
och äfven af betydande män utsagdt —
började alltmera klarna. Man hade allt
mera uppgifvit tanken på en återförening
med Sverige. De som lefvat under
sam-hörighetstiden voro gångna bort. Ett
nytt släkte hade vuxit upp, som insåg,
att det maste bygga på egen botten,
om än strömningarna i detta fall gingo
åt olika håll, mer eller mindre
utpräg-ladt finskt, mer eller mindre vidhållande
den värdefulla kultur, som vunnits under
föreningen med Sverige.
Den första samlingen af
Fänriks-sägnerna bar årtalet 1848, det år, då
flere Europas folk sökte luft för sitt
nationella medvetande på revolutionens
väg. Finnarne, lagtrogne och lugne, gåfvo
detta medvetande uttryck på sitt sätt.
Ej minst i dessa dikter, som till alla tider
skola bevara minnet af finsk
kulturegendomlighet, äfven om det skulle lyckas
jätten i Öster att kväfva landets fria odling.
Hjältemod och tålamod äro de två
dygder, som skalden framför allt besjunger
och som redan i inledningssångens strofer
äro framhållna såsom hufvudtemata.
Hvem täljde väl de striders tal,
som detta folk bestod
Hvem mätte allt dess spillda blod
och allt dess tålamod?
Att här ens tillnärmelsevis skildra
det rika galleri af skepnader, som
fänriks-sägnerna erbjuda, tillåter ej utrymmet.
Frän det mörka och dystra i »Sveaborg»
och »Bröderna» till det muntert godlynta
i »von Konow och hans korpral», »von
»Törne», »Fieandt» eller »Lotta Svärd»;
från det satiriskt skärande i »Konungen»
och »Fältmarskalken» till det ömma och
rörande som i »Torpflickan» eller »N:o
femton Stolt», från det storslagna och
gripande som i »Döbeln vid Jutas» till
det lekfullt humoristiska som i »Sandels».
För allt har Runeberg uttryck. Främst
kanske för troheten i det lilla, sådan vi
ha den typisk i »Sven Dufva» eller \
»Trosskusken».
Och i den dikt, som inledde den
andra samlingen, den från 1860:
»Soldatgossen» har Runeberg liksom tolkat löftet
från det unga släktledet att visa samma
trohet som dess fäder.
Den förening af verklighetstrohet och
högsinthet, som kännetecknar Fänrik Ståls
sägner, ställer dessa dikter på en
alldeles särskild plats i vår litteratur.
Realismen är stundom långt drifven, skalden
väjer icke för starka uttryck, när det
gäller karaktäristik. Det drastiska har
han gemensamt bl. a. med fru Lenngren.
Men denna realism i det yttre kan ej
dölja det ideala draget, som framträder
redan i Runebergs benägenhet att se det
goda i allt, att ur skepnaderna framlocka
hjärtats och sinnets guld, men som
framför allt röjer sig i den ädla fosterländska
stämningen, som är så vida skild från
fosterlandskänslans karrikatyr,
chauvinismen med dess blandning af hätskhet
och skryt. Må vara, att härtill bidrog
hänsyn för den makt, som nu var
Finlands härskare; innerst berodde det på
äktheten i Runebergs känsla, som skydde
allt glimmer, all öfverdrift.
De farhågor Almquist lär hafva
uttalat för att Sägnernas »evighet» ej
skulle motsvara deras hastiga lycka hafva
icke bekräftats, lika litet som man kan
gilla anmärkningen att figurerna äro mera
obestämdt utkastade, mera typer än
karaktärer, ej tillräckligt individualiserade.
Snarare är väl förhållandet motsatt.
Det enkla, äkta, naturliga var det
som grep äfven Sveriges folk, redan då
första samlingen utkom, och det just på
en tid, då ofta det bålstora lät höra sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
