Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Under piskan. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Usch, så det rycker -— och — drar
— i min arm.––Nej, Sten då!
Klask. Klask. — Klask. Klask. —
— De tunga hofvarna slå i vägens lera
och jämte hjulens surr springa pojkens
trötta fötter. Klapp. Klapp. Klapp.
I ett kör.
Högrödt flammar hans ansikte. Den
fylliga munnen står öppen; vidöppen
snappar den luft och regn. Med ett
djärft kast försöker han komma upp i
åkdonet. Men nerstänkt och utmattad
måste han löpa vidare. Han ser sig i
farten om i regndagern för beräkning,
hur lång tid och väg, som återstår.
Där stryker fjärden fram. Öde och
skummig. På strandåkern slocknar en
utbrunnen eld, i dunkelt rödt, med blå
rök.
— Hör — — hör du, du träffade
— — — kanske inte din — fästmö i
dag, Sten — pustar han.
— Var hon inte hemma, Agda–
eller var — hon — kanske — sjuk? —
Tydligen har han nu fingrat på ömma
strängen. En ny piskklatsch drifver
hästen framåt än raskare. Och kärran
hoppar och skramlar; pölvattnet skvätter
som en gloria om hvartdera hjulet. Vildt
går det.
Gråtfärdig är nu löparen. Han stönar
fram sina maktlösa ord, som tyckas bedja
en stengud.
— Eller hvarför–är du så ond
— i dag? Jag står inte — ut–
längre nu. — Hvarför skall du låta —
låta — mig springa — — springa mig
- alldeles — dödstrött — och
genomvåt. Hör du. — — Ah, svara! —
Men han svarar med en smackning,
som likt ett skott eggar springaren
framför kärran och gör springaren bredvid
fullkomligt utom sig.
Det suger honom underligt i
maggropen; pulsarna vid hals och tinningar
hamra, och mössan tränger om hufvu-
det, som borrar sig alldeles virrigt in i
blåsten.
Och med en röst, som skälfver af
harm och förfäran, skriker han upp till
kamraten.
— Inte rår jag för — — att din —
— din fästmö — har gjort dig — förtret.
Klask. Klask. Klask. Utan att vända
på hufvudet svarar han i kärran, med
iskall stämma, utslungadt i luften.
— Tala inte om henne, du! Du,
som varit hos henne och — ljugit om
mig. Lögn har du gått med mellan
fästfolk, som aldrig ha bedragit hvarann.
–-Det är tacken, det skall väl
vara din tack, må tro. För att jag var
nog dum att ta dig omhand en gång,
då du hade–hvad du kunde lefva
på för dagen, men inte en säng att ligga
i. Du vill tacka för hemmet, du fått.
Jo. -
Rösten har börjat darra, så att nu
tystnar han.
De äro i en backe. Där går det
saktare. Man hör, hur bortom bergen
hafvet larmar i bränningar. Och regnet
stöper ned öfver vägen, som slingrar
mellan ängarna.
Denna afsaktade, tysta vägbit, då
stormbyarnas brus tonade efter Stens
rysliga röst, var värst af hela färden för
pojken, som höll sig fast vid kärran med
sin blåröda hand.
När de hunnit öfver backen, tvingar
ängslan fram ett par små farliga ord.
— Sten, du. — Det är kanske inte
sant. — Mörk i hyn blef Sten först,
sedan hvitnade han otäckt, lyste våtblek i
den hemska regndagern. Han hväste.
— Släpp kärran, pojke! — — —
Men pojken släppte icke karmen. Han
hukade sin våta kropp intill hjulet och
sprang så, att han kunnat stupa. Klämde
sig fast, så knogarna blefvo hvita. Se
upp det vågade han inte. Han lät
smutsen stänka rätt i ansiktet, och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
