- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettonde årgången. 1904 /
134

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Häfdatecknaren Erik Gustaf Geijer. Af L. M. Bååth. Med 11 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i det mänskliga lifvets skickelser. Här
talar Geijer i själfva verket om ingen
mindre än sig själf. För en man som
han, med hans djupa människokärlek,
måste historien afteckna sina bilder på ett
lefvande sätt, såsom den endast kan göra
det inför en innerlig försänkning i äfven
de aflägsnaste tiders händelser, hvarom
urkunderna tala med en genom sekler
försvagad stämma. Historien måste få
nytt lif och dess bilder formas af en
kärleksfull hand, som ser det mänskliga
evigt upprepa sig själft, som i de
historiska personerna ser människor, som
lidit och jublat i smärta och glädje
alldeles som vi, äfven om århundradens
griftero sluter sig öfver dem.

I ett annat sammanhang skola vi
också se, att i Geijers historiska mästerverk,
Svenska folkets historia, som utkom 1832
—36 i tre delar, denna Geijers höga
mänsklighet finner många vackra och sanna
uttryck. Det lefvande lif, som slår oss
i friska, välgörande fläktar till mötes från
äfven dessa blad, är skapadt af Geijers
djupa förståelse och intresse för
människors genomlefda öden, i hvilka han
lef-ver sig in som en skådespelare i sina
figurer, och därvid glömmer sig själf.
Sitt historiska hufvudverk har Geijer
skrifvit såsom en man i lifvets fulla
mognad. Det är en lugn, upphöjd, behärskad
tänkare som låter pennan nedskrifva
de bilder, som verkligheten format för
honom, och dessa bilder äga en
originell prägel i sin teckning. Knappast
någonstädes hör man Geijer uttala några
ord om sitt personliga sätt att se lifvet
i alla dess skiftningar.

Därför måste vi på andra vägar,
såsom vi göra, söka oss fram till Geijers
personlighet. Midt under utarbetandet
af sin stora historia skref Geijer i sina
minnen år 1834 om historien: »Jag
intresseras blott af det mä?iskliga däri —
karaktärer, seder, lagar, samhällsförhållan-

den; allt äfven i det minsta drag i bilden
af ett mänskligt tillstånd är mig
naturligen viktigt, och jag skyr ingen möda
att uppspana det. — — Det mänskliga
samhället i alla sina likheter och
olikheter under särskilda odlingsgrader och
omständigheter har alltid varit mitt
älsklingsämne. Det närvarande, det
förflutna, allt är mig i detta hänseende
intressant. »

Det är främst friheten, som är en
mänskligt gifven rätt för en hvar, för
hvilken Geijers snille lågade. Geijer var
dock allt för objektiv i sin
historieskrif-ning för att däraf skapa någon själfgjord
konstruktion utan faktiskt underlag. Ett
drag i Geijers själslynne förklarar detta
förhållande: hans utpräglade sinne för
det verkliga. Detta praktiska element
kämpade mot skaldens fantasi och känsla,
och denna strid hade ett säreget
förlopp. Under Geijers yngre år togo de
senare öfverhand öfver det förra,
under de äldre var förhållandet omvändt,
om vi också ingalunda får tro, att Geijer
förföll i en torr och tråkig realism. Sina
naturliga anlag kan ingen förkväfva. I
de historiska uppsatser, jag nyss omtalat,
förklarar Geijer, att historien är en rent
praktisk lära om livad som händt. Och
i sina »Minnen» omtalar Geijer, att hans
första historiska föreläsningar »vittnade
mera om fantasi och känsla än om
förstånd och insikt». Sådan var Geijers
»poetiska ingång i historien». Han blef
nämligen t. f. professor i Uppsala 1815
och ordinarie 1817. Det var här som
vetenskapsmannens stränga kraf trädde
honom till mötes. Där få ej känslan
och fantasien dominera, men ej heller
förståndet ensamt. I det senare fallet
uppstår en konstruktion, »det själfgjorda
sammanhanget i sakerna», säger Geijer.
Sammanhang i historien var ett problem,
som Geijers samtid först sökte
genomföra i Tyskland, men man befann sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:46:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1904/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free